Vissa dagar känner jag mig bäst i världen,och jag vet att jag kommer lyckas
med mitt skrivande. Vissa dagar känner jag mig totalt usel,att jag aldrig kommer komma någonstans. Det enda som hindrar en människan att bli allt hon vill är hon själv,de spärrar hon sätter upp. Det är som där finns en stor jävla grind inne i mig som jag pressar mig emot för att hålla öppen. Den låser in mig. Jag lyckas öppna den ibland,ibland orkar jag inte. Som när jag stannar i sängen istället och går och glor i affärer på kläder som jag egentligen inte behöver för jag har redan så jävla mycket kläder. Jag borde ge mitt liv varje dag istället. Man kan bli nåt annat,men blir man nåt annat kommer man alltid längta tillbaka till det man aldrig blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar