Idag var jag inne på min gamla gymnasieskola,Åsboskolan. Inte varit där sen vi tog studenten,över fem år sen. Det var en känsla av vemod som sköljde över mig.
Här var vi unga en gång och drömde om livet efter skolan,nu står jag här och är mitt i livet,men saknar gymnasietiden. Det första jag såg när jag kom in var toaletterna,de var likadana. Där stod jag engång och borstade tänderna,jag skulle med tåget till Malmö. Jag gick på samma golv men skåpen var borta,bibblan,och likaså kafeterian. Skolan har blitt omgjort till komvux nu. Men minnen satt i väggarna.
En dörr påminde mig om att där inne satt vi och hade lektion och i gräset utanför satt vi engång och solade på somrarna. En tid som engång var och som aldrig kommer åter. När jag var 18 tänkte jag inte på nuet,utan på framtiden istället. Nu tänker jag mest på det förflutna. Men kanske man skall vara glad för att man kan se tillbaka på gymnasiet som nåt kul. Allt utom att jag läste just omvårdnad var skoj.
Träffade en gammal lärare och hon sa att vi skulle glädjas åt de minnen vi har från gymnasiet,och att det inte är försent att göra det man vill göra.
Snart är jag 26 år och då är jag vuxen enligt alla som man köper biljetter hos,ex sj och teatrar. Så farväl ungdom,snart lämnar jag dig. Men jag känner mig ej redo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
ja lina det var minnen som dök upp när vi besökte åsbo....har vatt där inne en gång innan å då var jag lessen över just allt det här du skriver.....man måste let go och försöka hitta ny lycka men det är sannerligen inte lätt att ta farväl av ungdommen.
puss mitt hjärta.
Skicka en kommentar