Nu är jag i Vejbystrand och har påsklov. Ledig fyra dagar i rad.
Jag har hunnit äta både chips,glass och kaka.
Jag prövade klänningen jag hade på studentdagen,den har hängt i mammas garderob i 6 år. Den passade fortfarande,grön och svart-mönstrad är den. När jag blundade och hörde fåglarna sjunga ute i trädgården så kändes det nästan som om det var den 13 Juni 2003. Den stora dagen. Dagen jag åt efterrätt i plastmugg och drack gin klockan ett på dagen. Dagen då jag kastade min hatt i luften aulan så lärarn sa att mig att lugna ner mig. Dagen jag gick med blommorna i handen i paraden genom stan. Då vi åkte släpp och jag och Madeleine sjöng på "creep" av Radiohed. Dagen jag tappade min mobil och pappa letade efter mig i stan och vi inte kunde nå varann för telefonen var trasig,så jag fick ta bussen hem,med hatt och blommor och lyckan snurrandes i mitt huvud. Jag var 20 år och med morgondagen stundade begynnelsen på livet.
Jag tänker alltid på dagar som varit,som om de vore bättre än nuvarande dagar.
Men faktum är att hela tiden skapas det nya dagar fulla av lycka och glädje,tyvärr förstår jag sällan föränn långt efter hur värdefulla de dagarna var.
Tiden går fort och dagar blir fyllda av rutiner och tidiga mornarna. Det tycks som
allt i världen har sin plats och sin tid. Jag cyklar hemifrån 05:35 på morronen,och just vid en sväng kommer alltid samma kille gående i svart jacka med huvan uppdragen.
Och jag hamnar nästan alltid bakom samma kvinna då jag stiger på bussen. Hon borstar alltid av sätet och sätter sig ytterst. Jag sätter på musiken i min walkman lagom tills bussen kör och vägen är hoppig så låt ett på varje skiva hackar sig alltid.
Små saker sker likadant varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar