Såg dokumentären Broder Daniel forever igår. Den var fruktansvärt bra och vacker.
Henrik berggren berättade om en dröm han haft om sin döde vän Anders. Han hade drömt att han talat med honom i telefon,han var på väg att fråga vad han tyckte om allt,vad han kände,men han hann inte. Han trodde där fanns tid kvar,men det fanns det inte. Tiden går så jävla fort,men 10 år senare gråter jag fortforande över samma saker,får rysningar och känner igen mig av samma ord och meningar. Det finns en trygghet i att veta att asfalten på andra långgatan kommer ligga kvar fast jag ej går där längre. Att maskinerna nere i hamnen kommer fortsätta jobba trots vi alla blir äldre.Nåt vackert finns i det enkla och vardagliga,det finns nåt bra i allt man ser på en promenad genom staden. Men ändå är inget för evigt. Aldrig.
Men när jag ser dokumentären är jag fan 20 igen,och står framme vid en scen och har dom alla framför mig. Jag har fortfarande svarta doctor martins.
Stjärnor under ögonen må tyna bort med tiden,men märkena finns alltid kvar om man tittar riktigt noga. Märken av en tid som glider längre och längre bort.