Här började alla mina drömmar

Nu har 2 av mina vänner fått brev om klassåterträff. Det är nu 10 år sen vi gick ut nian.
Det var bland de bästa stunder jag haft i livet den dagen jag gick ut nian. Då jag gick ut genom dörren utan att säga hej då till någon. Känslan av att nu är det äntligen över var svår att beskriva,den fyllde hela mig med en stor livslust. Att vända ryggen och gå,att äntligen få gå. Utan saknad efter någon. Utan vemodet att lämna allt. Bara glädjen. En människa klarar allt,det gör hon. Så länge man inte släpper taget och ger upp kan ingen jävel någonsin sätta sig på en,ingen kan vinna över en,varje dag man går upp ur sängen är en vinst.
Visst finns det människor som hade en bra skoltid och som tycker det är kul att träffa gamla skolkamrater,minnas tillbaka för en kväll till en tid som ter mer och mer avlägsen.
Höra på vad de andra har gjort,vad har hänt dom och inte hänt dom.
Jag önskar ingen av de jag gick i grundskolan med nån olycka,jag hoppas de fann vad de ville med sina liv. Men jag har inget behov av att träffa dom igen. Människor som inte var ens vänner då,som man inte brydde sig om då,varför skall jag träffa dom?
Jag bryr mig inte om hur deras liv blev. Dom är som människorna på tunnelbanan.
Dom är vackra och värda allt gott i livet,men de är bara människor,som finns. Inte dom jag vill krama och bada bubbelbad med,inte dom jag vill berätta om känslan jag har just nu. Om att regnet föll lika hårt i london som här hemma. Dom som betyder något finns i min telefonlista i mobilen,de finns i mina tankar,i mina drömmar.
Under min grundskoletid fick jag lära mig hur elaka barn kan vara. Hur man redan i ung ålder bildar hierkier och trycker ner dom som anses som konstiga och svaga.
Hur lärare lärde oss om landskapsblommorna,men aldrig om att vi skulle vara snälla mot varandra. Jag minns inte alla roliga skoldiscon..jag minns bara kaklet på toaletterna,mornarna då jag bara längtade till jag skulle bli vuxen.
Jag undrar om de någonsin tänker vilka skada ge gav mig,hur dom rev ärr i min själ. Eller har dom glömt,kanske glömmer man den man verkligen var som barn. Kanske man inte orkar erkänna alla fel man gjorde. Skolan och barndomen var en evighet. Nu som vuxen springer dagarna snabbare än vad ett år gjorde då.
Dom jag älskar är aldrig längre bort än en armlängds avstånd. Dom vars ansikten är suddiga var aldrig en del av mitt liv.