Hugo Ball

Mitt bland alla mina skolböcker i gymnasiet fanns där en bok som utmärkte sig.
Bortom böcker om psykologi,äldrevård och tandhygien fanns en bok som hette svenska timmar,och i den stod om författare från antiken fram tills idag.
Jag älskade den boken och jag bläddrar ännu idag i den för att läsa om nån författare. I boken fanns liksom saker jag var intresserad av; poesi och romaner. Så långt bort ifrån hur man doserar medicin och vilka biverkningar de har.
Jag kände mig inte särskilt intreserad av hur man botade en sjukdom,jag var mera intreserad av hur man botar ett brustet hjärta. Där fanns en bild på en man som stod på en klippa i full storm,han tillhörde romantiken ,och antagligen gick han hem genom stormen och skrev om olycklig kärlek,och det var sånt jag älskade.
Jag ville med stå sådär en dag på en klippa med slitsad kavaj och hatt i handen.
Det finns en vacker bild som fastnat,och det är bilden här ovan. Det är Hugo Ball,en man som klädde ut sig i papp och läste dikter som var i form av stavelser som inte betydde något,som dadadada,daaadda. Han är så söt i sin strut och det slog mig att det är fan bilden av honom jag minns starkast av allt jag lärde mig under gymnasiet.
Hur man tar blodtryck har jag totalt glömt,och det är fan tur jag inte skall jobba nåt mer inom vården.