När jag minns

Jag kommer alltid vara 23 när jag minns dig och hade en svart H&m-kappa på mig.
Jag kommer alltid minnas när vi gick ner till pildamsparken och du hade bröd färdigsmulat i en påse i köket. Och vi matade ankorna,och jag har alltid velat mata ankor med någon jag gillar,det tänkte jag alltid när jag fick genom parker och såg andra par med sina brödpåsar. Och när det händer som man bara drömt om blir man så överväldigad,för det som händer är liksom det man föreställt vara meningen med allt.
Att mata fåglar kommer alltid påminna om dig,även om fåglarna nog ej minns oss,de väser fast man ger dom en hel brödjävel.
Som man alltid letar efter någon som kan glida in i en likt en pusselbit,så många människor man möter som bara stöter in i en med sina vassa kanter,och det kvittar hur mycket man än sandpapprar,kanterna förblir vassa och händerna helt svedda.
Men du var redan sandpapprad och jag gillade att se på dig när du berättade om saker som hänt på jobbet,du berättade alltid så levande att det mest vardagliga blev spännande.
Och jag tyckte det var charmit hur du langade fram vhs-band med filmer inspelade på från tv:n på 90-talet och hur du hade redigerat och klippt ihop så reklamavbrotten aldrig kom med. Hur vi låg i sängen med en bricka fylld med maränger och kakor och vi kollade på första rambo-filmen och jag sa att "rambo behöver fan vård,han är ju helt sjuk i huvudet" och du svarade att "han har varit med om jobbiga saker i vietnam". Vi var inte alltid överens,framförallt inte när det gällde film.
Du kommer alltid vara vaniljsås med äppelkaka för mig. Rullskridskor på betonggolv. En omfamning mitt i folkmassa på Malmö central. Man älskar nån när man kan berätta allt för den. Och jag älskade att berätta saker för dig,för du lyssnade,om det så var om hur man gör engelsk frukost i ugnen. Sen en dag kändes det som om jag inte hade lust att berätta nåt,och jag började slamra med kastruller och slå i dörrar istället. Hur kunde det bli så?