Till det stora mäktiga livet som väntar mig; Jag har drömt om dig sen mina barnsben nuddade skolgården för första gången.
Jag har fantiserat om dig på varenda bussresa in till stan. Jag har försökt andas in dig,föreställa dig. Jag har längtat ihjäl mig.
Nu sitter jag på en perrong,det är vår och flytten till Göteborg är en månad bort. Varför fylls då mina ögon så ofta med tårar nuförtiden?
Varför tycks mig varje promenad genom den fördömda staden te sig värdefull. Varför känner jag behovet av att sitta där i järnvägsparken och se bussarna
komma och gå? Varför känns det nu i allra sista stunden att det finns saker kvar jag ej hann göra,jag som alltid blitt så utråkad här.
Jag satt mig ner i parken,gula och gröna bussar passerar,de stannar ,tar upp folk och kör vidare. Jag har åkt dom där bussarna till leda. Dom har bara tagit mig tillbaka igen.
Snart är det spårvagnarna som blir mitt nya färdmedel. Jag skall vänja mig vid att stämpla och dra i snören då jag vill av. Jag vill sitta här i parken och betrakta tågen som rullar in och tömmer perrongen på folk. Se bussarna som suckar då de niger för att ta ombord de äldre med rullatorer. Jag får ro i själen av att sitta här. Har alltid haft en sån romantisk
och nostalgisk syn på järmvägsstationer. De är en punkt där man tar avsked och ger sig av. ibland bara över dagen,ibland för livet. där går miltals med räls som lovar en att ta en till bättre platser,till nya liv.
En station ger en hoppet att allt ännu är möjligt,att man kan göra sig fri,ge sig av,ge sig hän. närsom,dygnet runt. en station kan vara hemkomsten,efter många år får krama om någon på en perrong,att äntligen få komma hem. Jag älskar att sitta där och betrakta,att drömma,att veta att närsom kan jag ge mig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar