I gymnasiet hade vi studiebesök på kyrkogården i Ängelholm.
Jag och mina kompisar stimmade och blev tillsagda att vara lugna och lyssna.
Och jag såg allt omkring mig,alla gravstenar och kyrkan,men tanken på var liksom nånannanstans. Tänkte kanske på han jag var hemligt förälskad i,eller på vad som är goast att blanda vodka med. Jag tänkte liksom inte på döden,och varför skulle jag. Den var långt borta. Och man trodde världen skulle gå under för att jag aldrig kysst någon,men inget hade ju börjat ännu. Där fanns så mycket man inte upplevt,så mycket man ej visste. Man var så sorgfri fast man ej visste om det. Man visste inte att allt det här var början,inte slutet. Jag tänkte inte på alla som låg där under gravstenarna,de hade sina namn där,dom levde engång så som jag lever,och jag vet inget om dom. och om 100 år vet ingen något om mig. så obetydligt är ens liv.
så jävla stort är ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar