När man faller

Den dagen man faller,nångång faller allt och alla,vad är det man landar på?
Hur långt i sig själv kan man falla? Finns det en botten,märker man när fallit färdigt,är det som man dunsar ner på fast asfalterad mark? Man slår i sig rejält och blir liggande där och har ont ett tag,för att sen sätta sig upp och se sig omkring och bara veta att det inte finns nåt under en,nu är det bara uppåt jag skall,dit jag var innan. Varför finns rädslan där,rädslan att komma för långt in i sig själv som gör att så många lever på ytan,på toppen av sig själv.
Radion matar oss med beyonce och på tvn;n står folk och leder nån jävla kör i nåt körslag,och folk sitter vid ett bord och berättar för folk att "du kommer aldrig lyckas som artist,du har ingen sångröst" eller "du kommer gå långt,du sjunger så klockrent". Varför skall alltid någon annan förminska oss,säga att vi inte duger.
Varför måste all radio och tv fyllas till 90% av saker som gör oss mindre än var vi är. Varför får inget vara jobbigt och ifrågasättande? Varför kan inget gå in på djupet. Den dagen vi faller kommer många aldrig landa,för dom har bara levt på ytan,aldrig tillåtit sig se allt det stora och vackra som finns inom oss.
Jag älskar allt det sköra,det som inte är perfekt. Jag älskar broder daniels skrikande gitarrer och henrik berggrens hackande röst. Jag älskar en gågata i november med människor som har rödflammiga ansikten och munsår,som köper korv och spiller senap på jackan. Jag älskar folk med rufsigt hår och målarfärg på jackan.
Folk som spiller sås över en vit duk.
Jag ser i dom det jag ser i mig själv,att jag ibland är lika livrädd och fumlig som dom. Men att jag är lika vacker och cool som dom.
Den dagen man inser att inget är perfekt,då inser man allt är som det ska.