Jävla Vellinge

Ibland förlorar man hoppet om mänskligheten. Är människan verkligen god? Kan vi någonsin förstå varandra? Kommer det någonsin bli fred på jorden? Ibland känns det hopplöst. Som den här jävla skiten med att befolkningen i Vellinge ( en av sveriges rikaste kommuner) inte vill ta emot 30 ensamma flyktingbarn som skall bo på ett boende (som malmö kommun hostar för). Vellinge kommun tar inte emot flyktingar...och där ser man verkligen att det är sant när folk säger; att i de kommuner som det finns mest fördomar och rädsla mot invandrare är i samhällen där det inte finns några invandrarna. Alltså bygger folk upp ena jädra luftslott. Invandrarfrågan och hela möget sverigedemokraterna hör till de saker i livet som gör mig riktigt arg och irriterad,men också så totalt ledsen,tom och ensam i själen. Det skär som knivar i hjärtat när jag hör vad folket i vellingen säger om denna frågan. Här kommer några lobotomerade kommentarer:

"skicka dom till norrland,där finns det plats"

"Man vet ju inte vad som kan hända nu när våra ungdomar är ute på stannar och där kommer flyktingbarn"

"Man flyttar till vellinge för att få lugn och ro. vi vill inte ha några flyktingar här. I sina hemländer skjuter de varandra,sånt vill vi inte ha här"

"varför måste malmö dumpa över sina problem på oss"


Så där blir livet när man bor i den lilla staden,långt borta från verkligheten. Då man bara umgås med "folk som är som en själv" när man äter falukorv till kvällsmat och glor på lets dance,och skjutsar barnen till skolan i en stadsjeep. Så enkel blir en världsbild när man inte tänker längre än det som är en själv.
Hur kan människan vara så kall? 30 ensamma barn som upplevt saker de aldrig kommer glömma. saker som är miljoner gånger värre än de lyxproblem som vellinge-barn upplever,som att de inte får nya spandexbyxor från stadium som de kan ha på gympan och som kostar 800 kr.