tisdag 1 december 2009

Som det var engång


Att släppa taget om någon man älskar är nog det svåraste som finns i livet.
Jag tänkte engång i världen att det är väl enkelt det där med kärlek,antingen älskar man varandra och håller ihop,eller så älskar man varandra inte och gör slut och går vidare. Men jag märkte och lärde mig att så enkel var inte kärleken. När kärleken är ny finner man inga fel hos den personen,man tror verkligen man funnit den perfekta människan. Men med tiden lär man känna varandra och allt det himlastormande blir vardag. Och den där vardagen är faktiskt vacker även om man bråkar och är oense.
Jag tänker tanken ibland; finns evig kärlek? Finns det människor som faktiskt varit ihop i 50 och fortfarande älskar varandra? Eller är all kärlek dömd att övergå i en stark vänskap tillsist? Slutar man älska någon den dagen man inte längre vill veta något om den personen för man tror man vet allt redan? När sker detta isåfall,är det en långsam process som man inte märker av föränn den dagen man sitter där med frågan; hur fan blev det såhär?
Är kärleken som är vänskaplig inte också en form av förhållande..skulle man må bättre av att göra slut? Även om man innerst inne känner att det inte är kärlek längre är det oerhört svårt att släppa taget. Det är ju ett liv man släpper taget om. Släpper jag mitt tag nu så får jag aldrig veta vad du gör när du är 80. Vad du varit med om. Om ditt liv tog en enorm vändning efter vårt uppbrott,eller forsatte det som förr? Gjorde vårt uppbrott att du tillsist kom på vad du ville med ditt liv. Det är jobbigt att inte ha någon jag kan ringa och berätta om den där filmen. Och alla böcker du kommer läsa,och alla låtar du kommer höra. Jag får aldrig veta om dom. Och vykorten jag kommer skicka den dagen jag åker till venedig kommer inte skickas till dig,fast jag velat. Jag hade velat beskriva allt det vackra jag kommer se i mitt liv.
Måste den ena vara drömmare och den andre realist för att det skall hålla? För att kunna berika varandra och aldrig bli mätta av varandra måste man vara olika,eller är det olikheterna som förgör en tillsist?
Jag vill ännu veta vad som får dig att gråta,som får dig totalt ur balans.

Inga kommentarer: