Livrädd med stil

Idag flyttar jag till stockholm,snart kommer flyttbilen. Det skall bli kul,men kan inte låta bli att känna mig livrädd. Jag skall bo i sveriges största stad och åka tunnelbana i rusningstrafik,jag som knappt orkar med att åka stadsbuss i Malmö.
Jag skall börja en utbildning där jag inte känner någon,kommer vara helt lös i magen på måndag. Fast i efterhand kommer det nog kännas skönt att ha vågat. Att ta ett nytt steg i livet är nog alltid läskigt i början. Men man behöver nog göra saker som kastar omkull ens gamla liv och rutiner ibland.
Jag kommer dock sakna skåne. Allt platt mark och stillheten. Den härligt skånska dialekten och havet.

Göran regerar

Göran Persson är cool tycker jag. Han var väl inte världsbäst på att styra sverige,men man kan fan inte vara bäst på allt. Men som person tycker jag han är häftig. Dokumentären som sändes på svt för några år sen är grym.
Göran har humor,men är också väldigt klok och kommer med bra oneliners.
Ta bara den där han skall kommentera fredrik reinfeildt; han är en person totalt utan personlighet. Se bara på bilden här,sådär skojfrisk har man aldrig sett reinfeldt. Har köpt boken "min väg,mina val" som han skrivit och ser framemot läsningen. Såg dessutom en kudde i en butik i helsingborg med göran persson-tryck. Respekt till den mannen!

En gammal tanke,innan Göteborgsflytten

Till det stora mäktiga livet som väntar mig; Jag har drömt om dig sen mina barnsben nuddade skolgården för första gången.
Jag har fantiserat om dig på varenda bussresa in till stan. Jag har försökt andas in dig,föreställa dig. Jag har längtat ihjäl mig.
Nu sitter jag på en perrong,det är vår och flytten till Göteborg är en månad bort. Varför fylls då mina ögon så ofta med tårar nuförtiden?
Varför tycks mig varje promenad genom den fördömda staden te sig värdefull. Varför känner jag behovet av att sitta där i järnvägsparken och se bussarna
komma och gå? Varför känns det nu i allra sista stunden att det finns saker kvar jag ej hann göra,jag som alltid blitt så utråkad här.


Jag satt mig ner i parken,gula och gröna bussar passerar,de stannar ,tar upp folk och kör vidare. Jag har åkt dom där bussarna till leda. Dom har bara tagit mig tillbaka igen.
Snart är det spårvagnarna som blir mitt nya färdmedel. Jag skall vänja mig vid att stämpla och dra i snören då jag vill av. Jag vill sitta här i parken och betrakta tågen som rullar in och tömmer perrongen på folk. Se bussarna som suckar då de niger för att ta ombord de äldre med rullatorer. Jag får ro i själen av att sitta här. Har alltid haft en sån romantisk
och nostalgisk syn på järmvägsstationer. De är en punkt där man tar avsked och ger sig av. ibland bara över dagen,ibland för livet. där går miltals med räls som lovar en att ta en till bättre platser,till nya liv.
En station ger en hoppet att allt ännu är möjligt,att man kan göra sig fri,ge sig av,ge sig hän. närsom,dygnet runt. en station kan vara hemkomsten,efter många år får krama om någon på en perrong,att äntligen få komma hem. Jag älskar att sitta där och betrakta,att drömma,att veta att närsom kan jag ge mig av.

Sommarens sista dagar

Egentligen är lyckan enkel. Det som gör en lycklig är ofta de små sakerna,de enkla.
Umgås med vänner,se film,gå på konsert. Man tänker aldrig; just nu är jag lycklig,man tänker det ofta i efterhand,på tåget hem,i sängen på natten. 2 år senare ibland kan det slå mig; fy fan vad jag var lycklig då.
Kan det vara så enkelt att lyckan finns i att spela minigolf en av sommarens sista dagar? Att man faktiskt befinner sig i ett rus av glädje och att man i den stunden faktiskt rör lyckan. Men den kommer alltid försvinna precis som ögonblicket.
Det kommer falla små lyckor över en genom livet. Men det kommer aldrig gå att samla ihop den,spara den,annat än i minnet. Att leva är att aldrig komma fram,endast vidröra något,men inget får man behålla.

Fan vad gott med fika

Hittade ett fik utanför hunnebostrand där de hade världens goaste sockerbulle.
Innandess tankande jag en bil för första gången i mitt liv.
Det gick bra,betalade bensinen med mitt kontokort därefter,vilket också gick bra.

Blåbär i blodet

Jag kan inte sova mitt på dagen men ibland efter arbetet har jag lagt mig ner för att vila. Jag hamnar i något tillstånd som varken är sömn eller vakenhet. Det är något mittemellan,jag är halvt borta från denna världen.
I detta tillstånd har jag konstiga drömmar eller tankar,vet inte vilken kategori de tillhör,men de varar bara i max en halv minut. Sen nickar mitt huvud till och jag är helt vaken,jag vet jag drömt nåt,men minns inte vad.
Men engång förra veckan kom jag ihåg. Jag minns jag tänkte tanken; han har blåbär i blodet. Sen vaknade jag till. Jag undrade i mitt stilla sinne vem det var som hade blåbär i blodet.
Om man ens kan ha blåbär i blodomloppet är ytterst tveksamt.

Tillbaka på skånsk mark

Jag var i Göteborg i fredags och jag gick runt en massa och kände att det var skönt att vara omgiven av folk. Det kändes skönt efter att ha bott avskärmad från storstan och människor i fem veckor. Jag gick till och med in i nordstan (shoppinggalleria) där man alltid får vada sig fram så trångt det är. Jag brukade alltid hata att gå där,men då kände jag bara ett sorts lugn,jag kände till och med att jag gillar människor,att människor är så vackra,som också orkar sig in i dessa stora gallerier. Människor som också längtar hem till en skön soffa och god mat,som tvättar håret och lägger sig i en nybäddad säng,som är glada att det är fredag och att de kan sova länge dagen efter. Göteborg kommer alltid vara trappan vid brunnsparken där jag satt och åt hamburgare för 6 somrar sen,det var en underbar varm kväll och jag söker den där känslan jag hade då i allt jag gör.


Jag har kommit in på manusutbildningen och flyttar till stockholm om 2 veckor.
Det känns spännande och flytta till storstan,men känslan att faktiskt göra något åt sin dröm är märklig. Jag är så van att fantisera och drömma livet.
Livet har alltid varit något där framme,det som skall komma snart.




Jag har varit på bröllop med,madeleine som är en underbar människa fick sin eric och de var väldans vackra och maten på festen var jättegod.
Dock mötte jag en person på bröllopet som måste vara en av de människor som jag mött i mitt liv som jag stört mig allra mest på. Milt sagt; jag hade velat skjuta huvudet av han med en ak:5a. Allt han sa var provocerande. Och det är lustigt att en människa som bara funnits i ens liv några timmar kan lämna sådan avtryck,jag lär aldrig glömma honom för jag har aldrig mött en så muppig jävel. Det är iallafall tur jag inte tror på gud för jag hade inte velat möta han i himlen.