How fucking romantic

Nu har jag inhandlat en stycken biljett till Magnetic Fields i mars.
De skall spela i en kyrka här i Stockholm. Coolt. Längtar. Har velat se dom i flera år,men aldrig blivit av. En ljusklimt i denna världen.

Jag drömde om dig inatt och jag föll ur sängen 2 gånger

Så underbar drömmens värld är. Den är så stor och mäktig och allt kan hända där.
Ibland känns den mycket mer vackrare och större än livet själv. Varje natts dröm är olik den andra,så många olika liv man kan leva i sina drömmar. När man drömmer en vacker bra dröm slår den ofta verkligheten med stora sjumilakliv. Man är totalt i nuet i drömmen,man ifrågasätter inte eller undrar om framtiden. Man är lycklig och nöjd med stunden just där. Just därför kan det vara som en chock att vakna och ligga där i sängen och inse att allt var en dröm. Det tar några sekunder,man undrar var man är,vad man gör där i sängen,så minns man. Och ibland blir känslan för jobbig.
Vad man hade i drömmen finns inte längre här i detta levande livet.
I drömmarna så är du alltid ute i köket och äter din lingon-macka med leverpastej,och köksfönstret är halvöppet så den varma sommarmorgonen kan ta sig in,och jag är utsövd och lugn.
I natt drömde jag och armar som höll om mig och när jag vaknade tänkte jag att bland det finaste i livet jag upplevt är att vakna före någon annan en morgon,när det inte riktigt är tid att gå upp,och kolla på den som ligger brevid,bara ligga där och vänta på att den personen skall vakna. Én känsla av otålighet,som man ej kan greppa att lyckan satt sig även i mig.

Bara en tanke bort

Allt jag drömmer om finns bara en armlängd ifrån mig,jag nuddar det ibland med mina fingerspetsar,men jag når aldrig fram. Och allt jag saknar finns där i mina tankar,om natten drömmer jag om det. Jag vaknar och tror mig nästa ha det men så var allt en dröm. Jag skriver om det förflutna i min fantasi,hela mitt förflutna levs om. Jag har 2 paralella liv,och jag vet inte ibland vilket som är det riktiga.
Du kommer alltid bara vara en dröm bort,en tanke iväg. Borde jag ha kramat dig hårdare sista gången vi sågs,skulle det gjort saknaden mindre? Skulle det gjort nån skillnad.Du fick aldrig veta om jag var glutenintolerant,eller att jag klippte mitt hår kort. Och aldrig fick jag berätta om hur jävla jobbigt det är att böja kroppen på yogan. Skulle det gjort nån skillnad? Jag kan säga allt det där till nån annan,men
just nu är det bara dig jag vill säga det till. Men det går inte.

Här började alla mina drömmar

Nu har 2 av mina vänner fått brev om klassåterträff. Det är nu 10 år sen vi gick ut nian.
Det var bland de bästa stunder jag haft i livet den dagen jag gick ut nian. Då jag gick ut genom dörren utan att säga hej då till någon. Känslan av att nu är det äntligen över var svår att beskriva,den fyllde hela mig med en stor livslust. Att vända ryggen och gå,att äntligen få gå. Utan saknad efter någon. Utan vemodet att lämna allt. Bara glädjen. En människa klarar allt,det gör hon. Så länge man inte släpper taget och ger upp kan ingen jävel någonsin sätta sig på en,ingen kan vinna över en,varje dag man går upp ur sängen är en vinst.
Visst finns det människor som hade en bra skoltid och som tycker det är kul att träffa gamla skolkamrater,minnas tillbaka för en kväll till en tid som ter mer och mer avlägsen.
Höra på vad de andra har gjort,vad har hänt dom och inte hänt dom.
Jag önskar ingen av de jag gick i grundskolan med nån olycka,jag hoppas de fann vad de ville med sina liv. Men jag har inget behov av att träffa dom igen. Människor som inte var ens vänner då,som man inte brydde sig om då,varför skall jag träffa dom?
Jag bryr mig inte om hur deras liv blev. Dom är som människorna på tunnelbanan.
Dom är vackra och värda allt gott i livet,men de är bara människor,som finns. Inte dom jag vill krama och bada bubbelbad med,inte dom jag vill berätta om känslan jag har just nu. Om att regnet föll lika hårt i london som här hemma. Dom som betyder något finns i min telefonlista i mobilen,de finns i mina tankar,i mina drömmar.
Under min grundskoletid fick jag lära mig hur elaka barn kan vara. Hur man redan i ung ålder bildar hierkier och trycker ner dom som anses som konstiga och svaga.
Hur lärare lärde oss om landskapsblommorna,men aldrig om att vi skulle vara snälla mot varandra. Jag minns inte alla roliga skoldiscon..jag minns bara kaklet på toaletterna,mornarna då jag bara längtade till jag skulle bli vuxen.
Jag undrar om de någonsin tänker vilka skada ge gav mig,hur dom rev ärr i min själ. Eller har dom glömt,kanske glömmer man den man verkligen var som barn. Kanske man inte orkar erkänna alla fel man gjorde. Skolan och barndomen var en evighet. Nu som vuxen springer dagarna snabbare än vad ett år gjorde då.
Dom jag älskar är aldrig längre bort än en armlängds avstånd. Dom vars ansikten är suddiga var aldrig en del av mitt liv.