Jävla Vellinge

Ibland förlorar man hoppet om mänskligheten. Är människan verkligen god? Kan vi någonsin förstå varandra? Kommer det någonsin bli fred på jorden? Ibland känns det hopplöst. Som den här jävla skiten med att befolkningen i Vellinge ( en av sveriges rikaste kommuner) inte vill ta emot 30 ensamma flyktingbarn som skall bo på ett boende (som malmö kommun hostar för). Vellinge kommun tar inte emot flyktingar...och där ser man verkligen att det är sant när folk säger; att i de kommuner som det finns mest fördomar och rädsla mot invandrare är i samhällen där det inte finns några invandrarna. Alltså bygger folk upp ena jädra luftslott. Invandrarfrågan och hela möget sverigedemokraterna hör till de saker i livet som gör mig riktigt arg och irriterad,men också så totalt ledsen,tom och ensam i själen. Det skär som knivar i hjärtat när jag hör vad folket i vellingen säger om denna frågan. Här kommer några lobotomerade kommentarer:

"skicka dom till norrland,där finns det plats"

"Man vet ju inte vad som kan hända nu när våra ungdomar är ute på stannar och där kommer flyktingbarn"

"Man flyttar till vellinge för att få lugn och ro. vi vill inte ha några flyktingar här. I sina hemländer skjuter de varandra,sånt vill vi inte ha här"

"varför måste malmö dumpa över sina problem på oss"


Så där blir livet när man bor i den lilla staden,långt borta från verkligheten. Då man bara umgås med "folk som är som en själv" när man äter falukorv till kvällsmat och glor på lets dance,och skjutsar barnen till skolan i en stadsjeep. Så enkel blir en världsbild när man inte tänker längre än det som är en själv.
Hur kan människan vara så kall? 30 ensamma barn som upplevt saker de aldrig kommer glömma. saker som är miljoner gånger värre än de lyxproblem som vellinge-barn upplever,som att de inte får nya spandexbyxor från stadium som de kan ha på gympan och som kostar 800 kr.

Ett stort liv

I gymnasiet hade vi studiebesök på kyrkogården i Ängelholm.
Jag och mina kompisar stimmade och blev tillsagda att vara lugna och lyssna.
Och jag såg allt omkring mig,alla gravstenar och kyrkan,men tanken på var liksom nånannanstans. Tänkte kanske på han jag var hemligt förälskad i,eller på vad som är goast att blanda vodka med. Jag tänkte liksom inte på döden,och varför skulle jag. Den var långt borta. Och man trodde världen skulle gå under för att jag aldrig kysst någon,men inget hade ju börjat ännu. Där fanns så mycket man inte upplevt,så mycket man ej visste. Man var så sorgfri fast man ej visste om det. Man visste inte att allt det här var början,inte slutet. Jag tänkte inte på alla som låg där under gravstenarna,de hade sina namn där,dom levde engång så som jag lever,och jag vet inget om dom. och om 100 år vet ingen något om mig. så obetydligt är ens liv.
så jävla stort är ens liv.

Jag tänkte att du skulle stå där i solen

I somras satte jag mig ner idag för att äta en glass vid pildammsparken. då slog det mig att på just den bänken satt jag och du för några år sedan och åt glass.
vi satt där och pratade och du berättade att du gick alltid förbi dom här bänkarna på väg hem från skolan. och i pildamsparken överraskade jag dig med picknick engång och vi låg där och höll om varandra och det var sommar,och jag sa hur sorglit det är att vi en dag skall dö och skiljas för alltid,då svarade du; att vi är nog så pass trötta på varandra då så att det inte skulle göra nåt. då fylldes ögon med tårar. sen åkte vi trampebåt. minns inte när du sa till mig att du ville bli gammal med mig,men jag vet hur lycklig jag kände mig. vi kommer bli gamla båda 2,men ej med varandra. den tanken gör ont ibland.
Att kunna tränga så djupt in i en annan person att han aldrig någonsin kan glömma en,att finnas där i någons tanke livet ut. Att bli så totalt oersättlig
och vända upp och ner på den personens liv,är det största en människa kan åstadkomma.

När man faller

Den dagen man faller,nångång faller allt och alla,vad är det man landar på?
Hur långt i sig själv kan man falla? Finns det en botten,märker man när fallit färdigt,är det som man dunsar ner på fast asfalterad mark? Man slår i sig rejält och blir liggande där och har ont ett tag,för att sen sätta sig upp och se sig omkring och bara veta att det inte finns nåt under en,nu är det bara uppåt jag skall,dit jag var innan. Varför finns rädslan där,rädslan att komma för långt in i sig själv som gör att så många lever på ytan,på toppen av sig själv.
Radion matar oss med beyonce och på tvn;n står folk och leder nån jävla kör i nåt körslag,och folk sitter vid ett bord och berättar för folk att "du kommer aldrig lyckas som artist,du har ingen sångröst" eller "du kommer gå långt,du sjunger så klockrent". Varför skall alltid någon annan förminska oss,säga att vi inte duger.
Varför måste all radio och tv fyllas till 90% av saker som gör oss mindre än var vi är. Varför får inget vara jobbigt och ifrågasättande? Varför kan inget gå in på djupet. Den dagen vi faller kommer många aldrig landa,för dom har bara levt på ytan,aldrig tillåtit sig se allt det stora och vackra som finns inom oss.
Jag älskar allt det sköra,det som inte är perfekt. Jag älskar broder daniels skrikande gitarrer och henrik berggrens hackande röst. Jag älskar en gågata i november med människor som har rödflammiga ansikten och munsår,som köper korv och spiller senap på jackan. Jag älskar folk med rufsigt hår och målarfärg på jackan.
Folk som spiller sås över en vit duk.
Jag ser i dom det jag ser i mig själv,att jag ibland är lika livrädd och fumlig som dom. Men att jag är lika vacker och cool som dom.
Den dagen man inser att inget är perfekt,då inser man allt är som det ska.

En gång i tiden

Jag tänkte på håkan hellström idag då jag åkte buss.
Hur jag lyssnade sönder "känn ingen sorg för mig göteborg" skivan då den kom.
Jag gick i gymnasiet och texterna var ens liv,det var magi och poesi.
Skivan fanns där när jag ville gråta,skratta,få en energikick.
Jag klippte ut alla små notiser och artiklar om honom och klistrade i ett block.
Och man på var på något sätt oövervinnerlig då man var 18, och man orkade gå till skolan,jobba och gå på spinning och ändå ha tusen watt av energi kvar.
Och man var labil i humöret men allt var ändå som ett enda rus,och man förstod inte när folk suckade och kollade snett då man satt på tåget hem från malmö och delade på 2 hörlurar och lyssnade på musik på högsta volym. Man tänkte på festen på fredag och kille man var kär i som inte ens visste om ens existens,men det var skönt att längta och drömma. Och nu har 10 år snart gått och jag sitter där på bussen och där är ungdomar som är 10 år yngre och som är vingliga som jag var då och med foundation i huvudet. Och tänker på låten där håkan sjunger "skuld och lidande väntar på dom ännu"
Jag tänker på hur en artist kan följa en genom livet,och för varje skiva har jag förändrats och likså hans låtar. Och det är märklit att tänka att jag engång var som ungdomarna på bussen och att de en dag kommer vara som jag. Hur tiden går.
Och att jag inte skall sucka eller tycka unga människor är jobbiga,jag tycker det är vackert med människor så fullt uppe i livet,fyllda med drömmar,uppe i ett rus.
Ett rus jag längtar tillbaks till.

No time for us

Man dör långt innan det egentligen är dags,medans det ännu finns så mycket tid kvar.
Innan man sett alla länder man drömt om,innan man får veta vem som vann i dansbandskampen. När man dör är frysen fylld av mat,för man trodde liksom att den skulle bli uppäten,man trodde tiden var evig. Och alla saker står kvar där så som de gjorde innan. Som om de väntar på en. Kläderna ligger i en packad resväska och drömmer ännu om sand och sol,och handarbetet i soffan väntar på att bli färdigt vid jul. Där kommer paket i brevlådan med ens namn,men de kom försent.
De vet inte om att allt är slut,att de aldrig mer kommer bli berörda av varma händer,händer som nu är så kalla. Och alla saker man sa,alla samtal man förde innan tiden tog slut var enkla och banala. Man talade om vad man gjort i veckan,att det regnat mycket och att dagens nyheter är en bra tidning. Jag skulle sagt allt jag kände,hur tacksam jag var över att du var du,att jag uppskattade alla brev du skickade med korsord och recept. Hur underbart det var att dra fötterna i sanden nere på den folktomma stranden med dig när det stormade. Men jag trodde precis som du att allt var evigt. Att allt skulle vara 20 år till. Att du skulle få se mig ha en familj,ett jobb med betald semester.
Alla jävla tårar jag gråtit i mitt liv är inget mot dessa tårar.
Det finns inget slut,inget mörker som är djupare än att aldrig mer få se
någon man älskat mer än livet.