Vingelkantig

Man är vinglig när man är tonåring. Iallafall när jag ser ungdomar på stan.
Deras kroppar tycks vara av gummi,töjbara åt alla håll. Några killar stod och hängde i en lyktstolpe,högg tag med armarna och hävde sig upp med benen,medans de brölade.
En tjej och en kille bråkade om en mobilen och brottades på sätena på tunnelbanan.
Vid sergels torg står de unga och dansar i trapporna och skickar tända cigaretter emellan sig. Det är som om livet är så stort att det ej får plats i deras kropp,det vill ut genom armar och ben. Ett överskott på energi och en glöd som aldrig sinar.
Kanske man blir vuxen den dagen kroppen inte är som gummi längre.

00:38

Det fanns en tid innan jag hade gått på londons gator,då dubbeldäckare ännu var nåt jag aldrig sett på riktigt. Det fanns en tid då miltals av asfalt ännu inte rörts av mina fötter. En tid då sommaren var ett enda rus,och när hösten fylldes av stickade tröjor och dagdrömmar iväg i sängen,i rummet,med broder daniel i hörlurarna.
Då tapeten ännu var blå och resväskan helt ny. Då mina ögon faktiskt orkade hålla sig öppna på resan till skolan,då jag tvättade håret varje dag.
Då.

Ding Dong

Stockholm är ändå vackert på något sätt. Där finns ändå något som är mitt,något jag kan komma att älska,något jag kommer sakna en dag då jag längre inte är här.
Man lämnar alltid nåt efter sig då man lämnar ett ställe,men hittar nåt nytt dit man reser. Man möter så många ögon i sitt liv,så många tillfälliga blickar som bara förblir blickar,man går förbi,upptagen med sitt eget liv. Det är som man mitt i all eufori ändå väntar på det där stora som skall komma och slå en med häpnad. Som skall få en kväll fulländad. Man är alltid så nära något man vill ha,men som man inte riktit vet vad det är. Man är så nära att röra vid det med sina händer.

Att bli den man är,allt annat är rus

Vissa dagar känner jag mig bäst i världen,och jag vet att jag kommer lyckas
med mitt skrivande. Vissa dagar känner jag mig totalt usel,att jag aldrig kommer komma någonstans. Det enda som hindrar en människan att bli allt hon vill är hon själv,de spärrar hon sätter upp. Det är som där finns en stor jävla grind inne i mig som jag pressar mig emot för att hålla öppen. Den låser in mig. Jag lyckas öppna den ibland,ibland orkar jag inte. Som när jag stannar i sängen istället och går och glor i affärer på kläder som jag egentligen inte behöver för jag har redan så jävla mycket kläder. Jag borde ge mitt liv varje dag istället. Man kan bli nåt annat,men blir man nåt annat kommer man alltid längta tillbaka till det man aldrig blev.