Vissa dagar är guld

Vissa dagar är guld,man vaknar och har noll föreställningar om hur den skall bli,sen helt plötsligt sitter jag på ett tåg hem och känner att denna dagen varit så himla bra och fin. Jag besökte uppsala idag för första gången i mitt liv tillsammans med nina och viola. Jag kände hur härlit det var att upptäcka en helt ny stad,att gå på nya gator.
Jag älskar känslan av att inte veta vart allting ligger,och se en vacker byggnad för första gången...en kyrka som legat där i århundranden,men just jag har inte sett den.
Och inget i livet är så vackert som första gången man ser det.
Solen sken och det kändes underbart att sitta på en gräsmatta och känna värmen och ta foton. Och jag vet inte hur dessa dagar blir så bra,varför det ibland kommer dagar som denna då det mesta känns rätt och bra och jag är lugn och harmonisk och faktiskt hoppfull. Dom är bara en kombination av bra sällskap,vacker omgivning,och nåt mer kanske. Och så somnar jag inatt och denna dagen blir till ett minne.

Ponte dei Sospiri

Nästa vår skall jag stå på suckarnas bro i Venedig.Det är skrivet i sten.

Jag kanske hade alla svaren

Jag minns engång då jag var 21. Det var sommar och jag bodde i Göteborg.
Jag och en kompis klättrade upp itornet skansen kronan i Göteborg och satte oss i ett hålrum där. Det regnade och hela världen luktade ny,så som det gör när det regnat. Vi pratade om jobb och jag hade inget,men jag sökte. Jag gillade den där skarven,att vara utan nåt, att söka. Det fyllde mig med hopp om att något stort och bra väntade på mig. Jag kanske inte visste det då,men nu vet jag att när jag satt där hade jag i mig så mycket hopp och förväntan. Jag hade fortfarande tanken i mig att livet,lyckan,ja att något skulle uppenbara sig för mig inom en snart framtid.
Vad det var visste jag ej,men jag minns att vid varje ny bostad jag flyttade ifrån,från alla jobb jag sa upp mig från...att det i dom stunderna drog en rysning av välbehag igenom mig,den underbara känslan av att något och någon väntade på mig runt hörnet. Jag älskade att leva i den där skarven,inte riktigt i det riktiga livet,men nära det. Men kanske var den där skarven faktiskt livet...det riktiga.
Det kom aldrig nån och sa till mig; det här är poängen med allt. Det här skall du göra med ditt liv. Jag kanske aldrig var så nära svaret som då..

Vellinge

Kollade på uppdrag granskning som handlade om Vellinge kommun som vägrat att ta emot flyktingar trots att de är en av sveriges rikaste kommuner. så hela jävla argumentet att de ej har råd biter inte. Med dold inspelning erkände till och med Göran holm,som är moderat och har ett jävlit fult skägg att de tillsist skrev på att ta emot 8 barn...men bara för att de blivit tvingade och för att de tyckte det var säkrast så d inte blev tvingade längre fram att ta emot fler.
De filmade från ett möte med vellinges befolkning.
Kändes som klu klux klan stämning. Folk gick man ur huse med sina hö-gafflar
och stod högröda i huvudet med förfärrad blick. Man kunde tro att de nyss fått veta
att hela jorden blivit utplånad utom just vellinge. Men nä..de var upprörda över att några flyktingbarn i åldern 14-18 skulle komma. En kvinna sa; jag kommer berätta för mina barn att i deras länder skjuter man ihjäl varandra istället för att prata då det uppstår problem. MEN VA FAAAAAAN!!!!!! Barn vill inte döda,inte civila människor.
De vill ej ha krig,men de har blitt tvugna att fly ifrån krig.
Hur kan människor vara så kalla? Vad för sorts skyddade liv lever dom...hur kan dom
vara så omedvetna om verkligheten? Det är läskit att det som tillsist får människor att resa sig ur tvsoffan och gå till kommunhuset är att det ej vill ha dit flyktingar. dom kunde rest sig för någon av alla de krig och förtryck som utövas i världen. Det är läskit att människor som aldrig brytt sig om politiken reser sig ur soffan och tar sverigedemokraterna till sitt hjärta.
I sådana här tillfällen skäms jag över att vara skåning!

Alice

Såg Alice i underlandet igår. Den var verkligen fin.
Hattmakaren sa till Alice att hon förlorat sin myckenhet. Han pekade på hjärtat
och sa att något därinne fattades. Och jag känner mig så ibland. Som om nåt väsentligt gått förlorat inom mig. Men det är svårt att sätta ordet på vad det är.
Är det en känsla,en livsinställning,en dröm,en människa som gått mig förlorat? Eller en kombination av alla? Kanske det är som i underlandet,att vi i våra drömmar
ser och upplever allt som gått oss förlorat och att vi genom att drömma också kan hitta svaren på vad som behövs göras för att må bra igen.
Men det är som jag faller som Alice genom det stora kaninhålet och famlar med händer för att greppa i något. Jag är alltid antingen för stor eller för liten.

Ola superstar

Engång i min ungdom var The Ark mitt stora favoritband.
Det var det första band jag verkligen avgudade,som fick mig att älska musik,att börja gå på konserter. De skänkte mig mod och styrka,jag bärde dom med mig i allt jag gjorde.
Dom har alltid varit stommen jag byggt allt annat på.
Med åren har intresset för dom falnat och tycker dom fortfarande är bra,men andra band tog över som livräddare. Men jag kommer aldrig glömma vad de gjorde för mig.
The ark är ungdomen,de är somrar med blå peruker och de är gågatan i Ängelholm där jag gick och drömde mig bort. Dom är ljudet i mina öron när jag satt i klassrummet och vi hade nån trist lektion. Dom är tågen bort,dom är drömmar högre än livet.
Allt det där väcktes i mig igen då jag ikväll såg en dokumentär om ola salo på svt.
Han är så klok och vis och sa massa bra saker.
Som att vi människor längtar oerhört efter närhet och kärlek ,men vi blir livrädda då vi har chansen att få det,för det är skrämmande att släppa in en människa i ens liv
och visa hela sig själv.
Jag är livrädd för mycket i livet men i musiken känner jag mig alltid säker.
Musik har gett mig så jävla mycket,den styrker mig i livets alla situationer. Den tröstar. De ifrågasätter inte,bara låter en vara. Säger du är bra som du är,allt kommer att bli bra. Den är livräddare. Därför kommer jag aldrig förstå poängen med ex lady gaga. Hon räddar mig inte.

Morgonens första sekunder

Det är som om jag har allt stunden innan jag vaknar. Som om jag drar med mig något ifrån drömmens värld,i dom sekunderna fram tills ögonen börja vänja sig vid morgonens ljus tycks jag vara totalt nöjd och lycklig. Det är som om jag har funnit svaret på den stora frågan.
Men så vaknar jag och allt det där försvinner,jag minns inte vad som gjorde mig så lycklig.
Jag vaknar med en tomhet inom mig.

Hotpants

Var ute på östermalm för första och antagligen sista gången i mitt liv igår.
Anledning; Magnus Carlson and the moon ray quintet spelade där.
Det var en smått surrealistisk upplevelse. Vi var på berns salonger och det var som att vara tillbaka på det äckliga discot bahnhof som finns i min hemstad Ängelholm.
Hade nästan glömt hur det kan vara då jag sen jag flyttade ifrån stan hållt mig ifrån sådana ställen,men man blir påmind igen och jag förundras över hur olika människor är.
Har aldrig sett så många tjejer med rövkorta hotpants och högklackat på ett och samma ställe. Där kryllade av upptryckta bröst i små toppar och ansikten med fem kilo smink.
Killarna hade bakåtslickat hår och täckjackor på sig (inomhus).
Folk dansade små-porrigt. Alla var typ klädda i svart.
Kände att vi var miltals ifrån de säkra markerna jag brukar röra mig på.
Jag påminde om hur glad jag är att det finns andra vackrare och finare världar där jag känner mig hemma i,och glad för att jag är vuxen och bor i en större stad där enda valet inte är att gå på köttmarknads-disco.
Fy fan vad jag älskar människor sopm går hemifrån utan att ha kammat håret,människor
som letar med blicken i stora folkmassor efter nån sorts mening,glad över all musik,alla böcker som handlar om mitt liv. vad jag älskar de människor som förstår mig.
Konsterten var dock fin. Magnus Carlson ÄR gud.

How fucking romantic

Nu har jag inhandlat en stycken biljett till Magnetic Fields i mars.
De skall spela i en kyrka här i Stockholm. Coolt. Längtar. Har velat se dom i flera år,men aldrig blivit av. En ljusklimt i denna världen.

Jag drömde om dig inatt och jag föll ur sängen 2 gånger

Så underbar drömmens värld är. Den är så stor och mäktig och allt kan hända där.
Ibland känns den mycket mer vackrare och större än livet själv. Varje natts dröm är olik den andra,så många olika liv man kan leva i sina drömmar. När man drömmer en vacker bra dröm slår den ofta verkligheten med stora sjumilakliv. Man är totalt i nuet i drömmen,man ifrågasätter inte eller undrar om framtiden. Man är lycklig och nöjd med stunden just där. Just därför kan det vara som en chock att vakna och ligga där i sängen och inse att allt var en dröm. Det tar några sekunder,man undrar var man är,vad man gör där i sängen,så minns man. Och ibland blir känslan för jobbig.
Vad man hade i drömmen finns inte längre här i detta levande livet.
I drömmarna så är du alltid ute i köket och äter din lingon-macka med leverpastej,och köksfönstret är halvöppet så den varma sommarmorgonen kan ta sig in,och jag är utsövd och lugn.
I natt drömde jag och armar som höll om mig och när jag vaknade tänkte jag att bland det finaste i livet jag upplevt är att vakna före någon annan en morgon,när det inte riktigt är tid att gå upp,och kolla på den som ligger brevid,bara ligga där och vänta på att den personen skall vakna. Én känsla av otålighet,som man ej kan greppa att lyckan satt sig även i mig.

Bara en tanke bort

Allt jag drömmer om finns bara en armlängd ifrån mig,jag nuddar det ibland med mina fingerspetsar,men jag når aldrig fram. Och allt jag saknar finns där i mina tankar,om natten drömmer jag om det. Jag vaknar och tror mig nästa ha det men så var allt en dröm. Jag skriver om det förflutna i min fantasi,hela mitt förflutna levs om. Jag har 2 paralella liv,och jag vet inte ibland vilket som är det riktiga.
Du kommer alltid bara vara en dröm bort,en tanke iväg. Borde jag ha kramat dig hårdare sista gången vi sågs,skulle det gjort saknaden mindre? Skulle det gjort nån skillnad.Du fick aldrig veta om jag var glutenintolerant,eller att jag klippte mitt hår kort. Och aldrig fick jag berätta om hur jävla jobbigt det är att böja kroppen på yogan. Skulle det gjort nån skillnad? Jag kan säga allt det där till nån annan,men
just nu är det bara dig jag vill säga det till. Men det går inte.

Här började alla mina drömmar

Nu har 2 av mina vänner fått brev om klassåterträff. Det är nu 10 år sen vi gick ut nian.
Det var bland de bästa stunder jag haft i livet den dagen jag gick ut nian. Då jag gick ut genom dörren utan att säga hej då till någon. Känslan av att nu är det äntligen över var svår att beskriva,den fyllde hela mig med en stor livslust. Att vända ryggen och gå,att äntligen få gå. Utan saknad efter någon. Utan vemodet att lämna allt. Bara glädjen. En människa klarar allt,det gör hon. Så länge man inte släpper taget och ger upp kan ingen jävel någonsin sätta sig på en,ingen kan vinna över en,varje dag man går upp ur sängen är en vinst.
Visst finns det människor som hade en bra skoltid och som tycker det är kul att träffa gamla skolkamrater,minnas tillbaka för en kväll till en tid som ter mer och mer avlägsen.
Höra på vad de andra har gjort,vad har hänt dom och inte hänt dom.
Jag önskar ingen av de jag gick i grundskolan med nån olycka,jag hoppas de fann vad de ville med sina liv. Men jag har inget behov av att träffa dom igen. Människor som inte var ens vänner då,som man inte brydde sig om då,varför skall jag träffa dom?
Jag bryr mig inte om hur deras liv blev. Dom är som människorna på tunnelbanan.
Dom är vackra och värda allt gott i livet,men de är bara människor,som finns. Inte dom jag vill krama och bada bubbelbad med,inte dom jag vill berätta om känslan jag har just nu. Om att regnet föll lika hårt i london som här hemma. Dom som betyder något finns i min telefonlista i mobilen,de finns i mina tankar,i mina drömmar.
Under min grundskoletid fick jag lära mig hur elaka barn kan vara. Hur man redan i ung ålder bildar hierkier och trycker ner dom som anses som konstiga och svaga.
Hur lärare lärde oss om landskapsblommorna,men aldrig om att vi skulle vara snälla mot varandra. Jag minns inte alla roliga skoldiscon..jag minns bara kaklet på toaletterna,mornarna då jag bara längtade till jag skulle bli vuxen.
Jag undrar om de någonsin tänker vilka skada ge gav mig,hur dom rev ärr i min själ. Eller har dom glömt,kanske glömmer man den man verkligen var som barn. Kanske man inte orkar erkänna alla fel man gjorde. Skolan och barndomen var en evighet. Nu som vuxen springer dagarna snabbare än vad ett år gjorde då.
Dom jag älskar är aldrig längre bort än en armlängds avstånd. Dom vars ansikten är suddiga var aldrig en del av mitt liv.