Jag kanske hade alla svaren

Jag minns engång då jag var 21. Det var sommar och jag bodde i Göteborg.
Jag och en kompis klättrade upp itornet skansen kronan i Göteborg och satte oss i ett hålrum där. Det regnade och hela världen luktade ny,så som det gör när det regnat. Vi pratade om jobb och jag hade inget,men jag sökte. Jag gillade den där skarven,att vara utan nåt, att söka. Det fyllde mig med hopp om att något stort och bra väntade på mig. Jag kanske inte visste det då,men nu vet jag att när jag satt där hade jag i mig så mycket hopp och förväntan. Jag hade fortfarande tanken i mig att livet,lyckan,ja att något skulle uppenbara sig för mig inom en snart framtid.
Vad det var visste jag ej,men jag minns att vid varje ny bostad jag flyttade ifrån,från alla jobb jag sa upp mig från...att det i dom stunderna drog en rysning av välbehag igenom mig,den underbara känslan av att något och någon väntade på mig runt hörnet. Jag älskade att leva i den där skarven,inte riktigt i det riktiga livet,men nära det. Men kanske var den där skarven faktiskt livet...det riktiga.
Det kom aldrig nån och sa till mig; det här är poängen med allt. Det här skall du göra med ditt liv. Jag kanske aldrig var så nära svaret som då..