Ola superstar

Engång i min ungdom var The Ark mitt stora favoritband.
Det var det första band jag verkligen avgudade,som fick mig att älska musik,att börja gå på konserter. De skänkte mig mod och styrka,jag bärde dom med mig i allt jag gjorde.
Dom har alltid varit stommen jag byggt allt annat på.
Med åren har intresset för dom falnat och tycker dom fortfarande är bra,men andra band tog över som livräddare. Men jag kommer aldrig glömma vad de gjorde för mig.
The ark är ungdomen,de är somrar med blå peruker och de är gågatan i Ängelholm där jag gick och drömde mig bort. Dom är ljudet i mina öron när jag satt i klassrummet och vi hade nån trist lektion. Dom är tågen bort,dom är drömmar högre än livet.
Allt det där väcktes i mig igen då jag ikväll såg en dokumentär om ola salo på svt.
Han är så klok och vis och sa massa bra saker.
Som att vi människor längtar oerhört efter närhet och kärlek ,men vi blir livrädda då vi har chansen att få det,för det är skrämmande att släppa in en människa i ens liv
och visa hela sig själv.
Jag är livrädd för mycket i livet men i musiken känner jag mig alltid säker.
Musik har gett mig så jävla mycket,den styrker mig i livets alla situationer. Den tröstar. De ifrågasätter inte,bara låter en vara. Säger du är bra som du är,allt kommer att bli bra. Den är livräddare. Därför kommer jag aldrig förstå poängen med ex lady gaga. Hon räddar mig inte.

Morgonens första sekunder

Det är som om jag har allt stunden innan jag vaknar. Som om jag drar med mig något ifrån drömmens värld,i dom sekunderna fram tills ögonen börja vänja sig vid morgonens ljus tycks jag vara totalt nöjd och lycklig. Det är som om jag har funnit svaret på den stora frågan.
Men så vaknar jag och allt det där försvinner,jag minns inte vad som gjorde mig så lycklig.
Jag vaknar med en tomhet inom mig.

Hotpants

Var ute på östermalm för första och antagligen sista gången i mitt liv igår.
Anledning; Magnus Carlson and the moon ray quintet spelade där.
Det var en smått surrealistisk upplevelse. Vi var på berns salonger och det var som att vara tillbaka på det äckliga discot bahnhof som finns i min hemstad Ängelholm.
Hade nästan glömt hur det kan vara då jag sen jag flyttade ifrån stan hållt mig ifrån sådana ställen,men man blir påmind igen och jag förundras över hur olika människor är.
Har aldrig sett så många tjejer med rövkorta hotpants och högklackat på ett och samma ställe. Där kryllade av upptryckta bröst i små toppar och ansikten med fem kilo smink.
Killarna hade bakåtslickat hår och täckjackor på sig (inomhus).
Folk dansade små-porrigt. Alla var typ klädda i svart.
Kände att vi var miltals ifrån de säkra markerna jag brukar röra mig på.
Jag påminde om hur glad jag är att det finns andra vackrare och finare världar där jag känner mig hemma i,och glad för att jag är vuxen och bor i en större stad där enda valet inte är att gå på köttmarknads-disco.
Fy fan vad jag älskar människor sopm går hemifrån utan att ha kammat håret,människor
som letar med blicken i stora folkmassor efter nån sorts mening,glad över all musik,alla böcker som handlar om mitt liv. vad jag älskar de människor som förstår mig.
Konsterten var dock fin. Magnus Carlson ÄR gud.