Du levande

Ikväll var jag och såg filmen "Du levande" på bio. En mastig upplevelse.
Filmen var olik allt annat jag sett. Den vart oerhört sorglig,allt var i grått och bruna färger och världen var dimmig. Men den var också oerhört vacker och rolig.
Den bestod av massa olika scener men olika människor i varje.
En läkare som talar till kameran och säger: "Jag är trött på mitt jobb,jag är trött på att lyssna på alla människor som vill att jag skall göra dom lyckliga,medans dom själva är så egocentriska och självupptagna."
En matt-handlare börjar gråta inför sina kunder och säger att han är ledsen för han kalla sin fru subba. En tjej står och väntar på en kille som aldrig kommer,som hon älskar. En man spelar bastuba så grannen blir tokig.
En man som säger till brevbäraren att han är ensam och ingen förstår honom,men får inget svar tillbaks.
Den är fylld av människor som inte är glada,såna som är tysta,såna som gråter,såna som vill hålla inne med allt,såna som bekänner öppet att ingen förstår dom.
Filmen var bra för den handlar om inget,men ändå allt. Den handlar om vardagen,om vanliga människor. Människor som är i fast,kanske vet de om det själva,kanske inte.
Det var underbart att se en film så långt ifrån all yta och hysteri.
Även om den var sorglig kan jag känna efter att ha sett filmen att ingens liv egentligen är tråkigt,alla har sin egen historia.Det är "dom" vanliga människors liv man vill veta något om. Det värmer att se folk stå och drömma på en balkong sitta , springa på ett löpband eller sitta i styrelsemöte. För det är så livet är.
Det är storslaget att vara människa.

Det finns ett ljus som aldrig slocknar

när någon går ut genom dörren och ut i den vackra natten så står jag kvar där inne
alldeles darrig i kroppen. jag förstår att du försvinner,det hade jag med velat.
jag har hållt i din hand,men då var det ett kravallstaket emellan oss.
i mitt hjärta finns inget kravallstaket,där håller du om mig hårt varje natt.
ibland är närhet en osynlig sak.
inget man kan röra på eller se med ögonen.
jag ser bara då jag blundar. jag känner bara då jag hör din röst i walkman
klockan 2 på natten en ordinär dag i oktober.






Jag kan aldrig komma tillbaks till dom där kvällarna

En gammal tanke

"Jag är glad över att studenten snart är här.
drygt 3 veckor kvar sen kommer ord som läxor,redovisningar,grad-skiva,glosor etc inte finnas mer.
kommer kännas skumt att slippa allt det där.
dagen man väntat på hela sin uppväxt är snart här.
sen kommer chansen att bli allt det man vill."


Dom där orden av skrivna av mig år 2003 några veckor innan studenten.
Jag har kollat igenom dagboken jag skrev på lunarstorm då.
Jag känner att jag har förändrat sen dess,inte lika naiv och mycket starkare och självsäkrare som person. Men saknar den där glöden och glädjen jag hade då.
Jag skrev mycket om musik,köpte skivor hela tiden och flängde rundor på konserter.
Jag skrev massa om hur underbart det skulle bli att sluta skolan,då skulle allt bli så toppen. Hela den världen som låg oupptäckt för mig,kunde jag nånsin ana att den skulle tråka ut mig? Ju mer man upplever,något mer vill man ha. Ju mer man ser ,något annat vill man ha. Vart man än reser,nåt annat vill man se.
Vad jag förstår nu till skillnad från då är jag är alltid samma människa här inne.
Malmö kan få en att längta bort likväl som Ängelholm. Man föräter sig på städer och upplevelser.

Fredag morgon

Enligt all statistik är södra innerstaden det farligaste området i Malmö.
Dvs Möllevången,södervärn-området. Men folk som bor där verkar inte vara rädda,och de flesta ser det som tryggt att bo där. Det tycker jag är bra,att de inte låter sig bli rädda av medias bild. Trots att där förekommer mycket rån,folk blir nerskjutna etc vill de inte låta allt det där segra.
Det är oerhört bra. Men jag är fortfarande arg över att folk talar illa om ex lindängen,hermodsdal,rosengård,kroksbäck. Såna områden som inte anses lika fina.
Där finns ju mycket mindre brottslighet änn inne i stan,ändå vill inte folk bo här.
Jag är besviken på tjejerna som inte ville hyra min lägenhet tidigare i höstas pågrund av att de inte kunde känna sig trygga på lindängen. Jag hoppas att de läser dessa artiklar och fattar att det är större risk att få ett skott i huvudet på möllan än på lindängen. Är det bara för att en stadsdel ligger utanför stan som folk har fördomar om den? Är det därför det alltid förstoras upp när något händer där?
Jag tycker det är trångsynt och trist att folk dissar väck vissa områden i en stad för de inte ses som lika fina. Det är att säga att man accepterar att det är så.
Man låter sin rädsla ta över.

The rain falls hard on a humdrum town

Kungen och Silvia

På lördag skall Kungen komma till Malmö och inviga ett monument på värnhemstorget.
I en artikel i tidningen City stod det att alla hemlösa som brukade hålla till där inte fick vara på torget under cermonin. Det känns som de slussas bort bara för att allt "skitit och misslyckat" med staden inte får synas när det kommer kungligheter. Det är att blunda att det finns orättvisor och klass-skillnader i samhället. Kungen som har pengar i överflöd och ute-liggarna som inte har något är en stor kontrast. Jag undrar om Kungen reflekterar över detta.
Om kunga-huset nånsin tänker på att de lever i lyx på bekostnad av skatte-betalarna?
Att han kunde använt sin makt och sina pengar att göra något åt samhällets problem.
Jag vet,kunga-huset sysslar med välgörenhet och hjälper utsatta grupper,men de bor fortfarande i ett flådigt slott och åker på semester flera gånger om året.
Dom ekonomiska skillnaderna finns fortfarande kvar. Världen blir rättvis den dagen
då alla har en lön att kunna leva på och att vissa inte är miljonärer.
Något riktigt radikalt som skulle verkligen hjälpa folk är att kunga-familjen ger bort alla sina pengar,flyttar in i en trea och skaffar sig ett hederligt jobb.
Men de vill väl hjälpa folk med små-summor men behålla hela kakan och fortsätta leva i lyx.
För att citera Morrissey: "Prinsessan Diana åkte till Afrika och hjälpte fattiga barn,men hon gjorde det i Chanel-dräkter för 10.ooo-talas kronor.

Bästa interjuvn jag läst på länge

http://1.bp.blogspot.com/_pQ2H3hVorUY/RvQCheIhqtI/AAAAAAAAAQM/-2VvuCk-Ukw/s1600-h/Morberg.jpg

What Are You Going to Do With Your Life?

Jag har flera olika drömmar. Ibland är vissa starkare än andra.
Det här med att välja någon utbildning.
Jag är sugen på att utbilda. Jag har kommit underfund med att bara för att
man utbildar sig till ett visst yrke betyder det ju inte att man slaviskt måste jobba med det resten av livet. Livet är långt (om man nu dör en naturlig död vid 90 års ålder) och man har tid att göra olika saker.
Jag vill studera nästa höst. Svårt att välja vad man skall börja med.
Har sedan studenten bara haft arbeten som jag inte gillat,vissa har jag verkligen vantrivts med. Men så underbart det är att man faktiskt kan sadla om och göra vad man vill! Har brunnit länge för att bli journalist. Skrivandet har alltid funnits där. Men något annat som också ligger mig varmt om hjärtat är djur. Jag blir så oerhört lycklig genom att umgås med dom.
Min vän linnie har skaffat en dobbermann och han är världens finaste.
Så nu har tanken att bli hundmassör dykit upp.
Nu känns det som nummer ett,men som sagt jag är en sån som ständigt får nya tankar och ideèr i huvudet.

Someday you will be loved

En gång i livet förstod jag inte det storslagna i att ha förhållande.
Jag såg alla dessa par och tänkte hur glad jag var som hade ensamheten.
Att man ger upp så mycket av sig själv om man är ihop med någon.
Att kompromissa bort allt. Jag var rädd att jag skulle glömma alla skivor och böcker man levt med. Alla tågresor iväg.
Som Morrissey sa: "Man gör saker man aldrig skulle ha gjort annars,man står och väntar utanför affärer på sin partner."
Men det behöver inte vara så. Kärleken är stor,mäktig och omvälvande.
Den är att tillsist hitta hem efter att ha rest jorden runt i motvind på fastande magen. Den ger en styrka och glädje. Att dela och uppleva saker med någon annan berikar en. Och friheten finns där så länge man ger och vårdar friheten.
Jag lyssnar fortfarande på Smiths för jag behöver fortfarande tröst.
Jag läser böcker. Mitt liv är inte komplett och jag är inte konstant lycklig,men kärleken är där som en räddare. Kärleken är inget man kan leta upp. Den händer en.

Filmtips

Jag som annars inte brukar tycka skräckfilm är så läskigt,denna filmen skrämde skiten ur mig igår. Se den! Heter "Them" på engelska.

Otrevligt folk finns det gott om

Idag sa jag upp min lägenhet. Hyran har höjs och vill inte betala ett så högt pris för en etta. Lite sorglit att lämna lindängen.
Men det kändes på ett sätt befriande att bara göra som ens första spontana tanke sa åt en att göra. Borde fortsätta att göra så även i framtiden.
Första känslan är den rätta.

Varje gång jag går ut från bostadsbolaget som idag är jag alltid arg och irriterad. För människorna som jobbar du är verkligen så oerhört otrevliga. De passar inte i sitt yrke. De är alltid korta och sura när de talar till en.
När man väl fråga något får man ofta en suck och de svarar med att tonfall som tyder på att dom tycker man är helt korkad som ställde den frågan.
Ofta får man svaret: det kan du läsa i papprena vi kommer skicka hem till dig.
Jaha,det är inte ditt jobb lixom att informera folk som kommer dit och ställer frågor. Hur dom kan ha fått sina jobba där är tusan obegripligt.
Allt för ofta när man besöker myndigheter och liknande så kryllar där av folk som verkar helt oengagerade i sina jobb,som inte ger en ett leende,som svara på frågor helt besvärande. Jag är är själv ingen muntergök som går runt och älskar alla,men jag tycker att arbetar man med ett socialt yrke där man skall vara ett ansikte utåt för företaget tycker jag man får ha någon sorts social förmåga.

Cool sida

Rolig och häftig blogg tillägnad en gata i Malmö.

http://norragrangesbergsgatan.blogspot.com/

Höghus,låghus,dårhus

Stadens buller tar sig in genom det halvöppna fönstret. Därute kör bilar på väg någonstans. I bilarna sitter människor med drömmar. Några drömmer om syltmunkar.någon om att bli brandman. Någon tittar upp mot stjärnorna och tänker: Så oändligt stort allt är,och jag är så oändligt liten.
Grannen spelar Barry White på högsta volym lite då och då.
Alltid samma låt. Jag tror han är lycklig då.

Jag stinker bortslösade timmar

En dag är allt mitt framför dig. Du står där med en studentmössa i handen och flyttlådorna packade i hallen. Världen är fortfarande ett äventyr,något outforskat. Du känner allt ropar på dig. Det vore idiotiskt att inte insupa allt.
Men tiden går och du gör inget. Vad göra med all tid? Saker raderas och askan täcker en. Kan man få aska att brinna igen? Jag vill brinna igen.

En hemsk dröm

Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt. Jag skulle börja jobba inom hemtjänsten igen. I danmark och jag var tvungen att tala danska även om jag inte kan språket. Hela drömmen var regnig och deppig.
Hemska jobb-kolleger. Vi vandrade under hela dagen men kom aldrig fram till pensionärerna. Jag vaknade med en sådan glädje och tacksamhet att det bara varit en dröm. Jag skall alrig arbeta inom vården mer,det har jag lovat mig själv. Jag beundrar dom som klarar av det. Tycker det är underbart att folk trivs med vårdjobb. Men själv skall jag aldrig dit igen.

Ikväll är det ett program om en av mina hjältar,en oerhört bra författare.

Gunnar Ekelöf. Kanal 2 kl 20.00.

Irriterad

Jag kollade på programmet argument igår. Det handlade om invandringen och segration. De visade ett klipp från ett reportage från 94 gjord efter mordet på en svart man i klippan. Några äldre män satt i en bastu och blev frågade om mordet. "Det är hemskt,det är synd om ungdomarna och föräldrarna"
På frågan om de skulle vilja ha en svart person som granne sa en man: Nej,dom kan åka hem,komma här och ta jobb och allt ifrån oss svenskar,vi får kämpa för att ha det kvar." Jag hoppas innerligt att den där man mannen som verkade vara i 70-års-åldern då idag är i helvetet där det är bra mycket varmare än i den där bastun. Det är skrämmande med folk som går så långt att de dödar någon som inte anses vara "svensk". Men det är jävlit läskit med all den rasism som finns inom så många människor. Folk som inte vill bo granne med invandrare,som bara tror de är kriminella och lever på bidrag. Folk som säger varför åker de ej hem. Sådana här människor var folk som Hitler varvade. Idag finns Sverige-demokraterna. Hur en människa kan se ner på någon av annan ursprung? Vi har fått olika språk,hudfärg,religioner och åsikter. Men vi är kött,blod,ben,hår,kläder,hjärna. Vi äter,skiter,sover och dör. Hur kan vi då vara så olika,hur kan man då hata?

Invandrarna är inget problem. Dom ska inte skickas hem. Men det behövs göras saker. Exempel.

1.Bygg mer hyresrätter i hela stan
2.Arbetsgivare måste sluta diskriminera folk pågrund av ens namn,likaså bostadsbolag
3.Om du nu tycker att förorten är så hemsk åk fan dit och se hur folk har det,det är tusan inget getto.
4. Finfördela så att alla städer i Sverige får lika många flyktingar,alla får inte plats i en.
5. lägg ner hela jävla svenska försvaret. Sverigedemokraterna hävdar att invandringen tar pengar från försvaret. Försvar finns för att lära folk mörda och kriga. finns inget försvar-inga krig. Dom som hävdar att vi måste försvara oss i krig: Jag dör hellre rakryggad,en tar ett gevär i min hand

Varför är vissa människor så lätt-irriterade,tar åt sig åt minsta lilla sak.
Varför skall folk lägga sig i saker de ej har att göra med.
Det är jobbigt med folk som man måste smyga på tå framför för att inte råka trampa på dom och "göra dom ledsna".
Folk behöver mer stake i sig!
Tänk på folk som flyr från krig,dom har fan nåt att böla över.
Våra problem är jävlit futtiga gemfört med deras.

Jag älskar tåg,att åka,att färdas från en plats till en annan. Såg ett program ikväll om tåg. Var väldigt vackert. En man satt vid en gammal nerlagd station och talade om tåg-resandet. "På den här bänken har någon suttit och längtat bort. Man kan fantisera om personen man sitter brevid skall resa bort för gott och aldrig återvända eller om han bara skall in till stan" Tåg för mig har alltid varit längtan,en dröm och resa iväg till andra möjliga liv och skeènden. Som när jag var 17 drömde jag alltid om tåget jag en dag skulle ta ifrån ängelholn och aldrig mer återvända. men jag återvänder gång på gång. Men den där staden är ändå en så stor del av mitt liv,det jag blev, det vore allt för märkligt att bara radera ut den.

Lets go fucking mental

Igår såg jag en jäklit bra film. Hata Göteborg. En av de bästa filmer jag sett på länge. Kanske en av de bästa jag någonsin sett. Handlingen var bra,superba skådespelare,att de talade jäklit bred helsingborgs-skånska var ett stort plus. Så härlit att höra folk bre på för fullt på skånska. Karaktärerna var roliga och alla speciella på sitt sätt. Allvaret blandades på ett galant sätt med humor.

En underbar film om ett kompisgäng och deras livs sommar.

Ett geni

I picked up a sea-shell to illustrate my homelessness,
but a crab crawled out of it making it useless

Idol suger fett

Jag hatar Idol. Idol är allt som musik inte är. Idol säger att det finns en mall för hur musik skall låta och se ut. Det finns en ideal-röst. Och ideal-låtar.
Idol krossar folks drömmer,de säger: du passar inte in i mallen,du kommer aldrig bli det du drömmer om. Hur många drömmar stannar inte där inne i huvudet och tillsist dör för att några som säga vara "allsmäktiga" och veta allt har sagt att man aldrig kommer lyckas. Hade Tom waits,Thåström eller Hello saferide ställt sig där och sjungit hade de säkerlige inte kommit med.
Men vem fan har sagt att man inte kan lyckas.
Musik för mig är inte perfektion. Det är Thåströms raspiga röst, Morrisseys lugna stämma kl 2 på natten när man inte kan sova, Magnetic field låtar om att "min bil är ful,men det är jag med,men dagen är vacker och det är du med"
Musik är skörhet,raspighet,osäkerhet,tårar,kantstötthet,eurofori.
All musik jag älskar är den som berör,den som förstår en,som får en att känna igen sig i all den vilsenhet man känner. Den får en att gråta och skratta.
För mig är musik inte måns zelmerlöv,agnes eller Pussycat dolls.
Allt det där en skapad yta där inga fel få skina igenom. Det är producerade låtar där ingen ton får ligga fel och med disco-dunkande pop-slinga i bakgrunden. Så oerhört tom och livlöst.
Musik jag älskar är hos dom artister som inte bygger upp fasader,där man får se deras skevhet och osäkerhet. Där man ser deras mänsklighet.
Det finns en stor värld av musik utanför alla idol-tävlingar och radio rix-musik. Det går att lyckas utan att sälja sin själ. Man kan kämpa och bli stor utan att stå framför tre personer som anses ha nyckeln till ens framtid.

Muhammed är en hund

Konstnären Lars Vilks har gjort en bild där profeten muhammed är avbildad som en rondell-hund. Det har skett protester mot detta i flera länder och i Pakistan har de brännt svenska flaggan och en docka av statsministern. Det känns svårt att förstå att man kan bli så upprörd över att muhammed avbildas för att han inte får visas på bild. Lars mening var ju absolut inte att håna eller förlöjliga islam. Snarare kanske visa att ett så laddat ämne som religion inte behöver vara så jäkla grav-allvarlit jämt.
Jag tror att om muhammed sett allt detta hade han nog skrattat,han hade tyckt det varit roligt att se sig själv som rondellhund.
Man vet ju inte hur gud ser ut,han är överallt och allting sägs det. Varför kan han inte vara en rondellhund i sverige. Tänk så är gud nåt så enkelt,en ibland oss alla. Varken bättre eller sämre än oss.
Religion är ett stort hav av tröst. Det tillför hopp och glädje i mångas liv. Men religion är också bland det obehagligaste som finns.
Det är obehaglit när människor blir slavar under regler. När folk förtrycks.
Det borde finnas mer humor i religionen. Livet blir lättare om kan skratta åt saker. Finns gud så tror jag han vill att vi skall älska varann,åka jorden runt,måla tavlor,bli bagare,supa oss fulla,kramas,skaffa oss husdjur,ta villa-lån.gå en akvarell-kurs,köpa beverly hills som dvd-box.
Allt som gör oss lyckligare. Att vara slav under regler,är verkligen det som tar oss till himmeln efter döden? Är det värt att förneka sig själv för att vara en "god" människa? Muhammed och Allah var de än är tror jag i stunden skrattar och är glada över skämt-teckningarna som ritats av dom.

En måndag

Ibland känns det som man är fast. I staden,i livet,i allt. Att man aldrig kommer komma någonvart. Jag vill bara springa,långt långt bort,inte stanna föränn jag är helt utmattad. Jag vill åka till andra sidan jorden. Jag vill göra nåt som berör. Både mig själv och andra.Jag vill alltid gå runt i snygga kläder och alltid tycka jag är vacker hela tiden,inte bara ibland. Men jag sitter här med mensvärk och utan jobb. Känner mig fast i mitt jobbsökande,finns inget nu som lockar.Ett trist jobb är alltid ett trist jobb vare sig man utför det i malmö,paris eller svalöv. Flyttar jag till andra sidan jordeklotet kommer jag ändå bara återvända. Jag kommer sakna något. Det är märklit hur snabbt saker ändrar sig,ibland stämmer allt. Man hamnar i situationer då allt bara stämmer,man är glad och lycklig,man känner sig hemma. Jag tror det är dom stunderna som är lyckan,det är dom stunderna som är meningen med livet.

Som man är då borde man alltid vara. Bara om jag hade vetat hur man hade hållt kvar dom där stunderna.

Vacker låt

http://www.youtube.com/watch?v=LYC4KpsU_Ew