En gång älskar man kanske,en gång dör man

Allt i livet har sin tid,och allt i livet kommer till en ände. En bok,ett år,en utbildning,en dröm,en kärlek,en stad. Allt har sin början engång och då tror man aldrig att det skall ta slut. En gång känns allt evigt. Men tiden gör nåt med oss. Den får oss att tröttna,att drömma om något annat. Tiden gör oss trötta och rädda.
Den är förädisk,den styr utöver vår egen vilja.
Man fastnar lätt. Att slita sig loss,att ta farväl blir en tanke man ständigt bär med sig. Den kan växa sig stor,men den kan också krympa om man skjuter den undan.
Att bryta upp gör ont,men att det gör ont kan bara leda till något annat. Bra eller dåligt vet ingen, men stannar man riskerar man att bli uppäten. Mycket i livet handlar om att ta farväl. Att vända sig om,att gå,gå,gå. Det enda man kan göra.
Och allt man ägt i sitt liv som gått en ur händerna ligger kvar där,det blir lättare att gå. Men en bit av det som engång var bär man alltid med sig.

Den bästa sommaren

Så är jag hemma i Malmö igen efter fem veckor i Hunnebostrand. Ännu en sommar i ens liv har snart passerat. En sommar går fort. Även om städjobbet inte var superkul så har det varit ena riktigt roliga och underbara veckor. Hunnebostrand är en fin svensk pärla med vacker natur. Bohuslän i sig är väldigt fint med alla sina berg och öppna landskap. Det blev många utflykter i Madeleines bil och mycket filmtittande.
Det var väldigt harmoniskt att komma ut i naturen. Känns lite deppigt att vara i Malmö. Är ganska trött på denna staden och vill iväg. Har lyssnat nästan dagligen på lee hazlewood vars underbara röst jag blivit förälskad i. Vi har åkt bil genom natten med smiths i högtalarna. Aldrig känns livet så levande som när man har musik som lyfter upp en. Att komma hem efter att ha varit borta ett tag är lite som att börja om på nytt. Man får fylla skafferiet med nya matvaror. Cykla på välkända gator som ändå känns som nya. Man får öppna brev som legat och väntat på en.