Tusen dagar härifrån

Jag kommer alltid längta tillbaka till tiden,till platsen,till dagarna som var.
Då en gång. En tid som kryper längre och längre bort. Det som engång var nutid är nu suddigt avlägset. Platser som ser ut som de gjorde då,men ingen människa ser ut i sitt inre som de gjorde då. Vemodet drar i en och man blir tyngre,som om åren drar en närmare marken,gör en mera eftertänksam. Jag kommer alltid längta tillbaka till leènden jag aldrig mera kommer få se.

Vinter i en stad

Skåne är vackert när det är täckt med snö. Kylan gör det lättare att andas.
Det är lugnt och fridfullt nere vid havet när jag tar kvällspromenaden,och så tyst. Man verkligen kan höra sina tankar. Skåne känns på något sätt vemodigt. Skåne ruvar på minnen från svunnen tid och skratt från ungdomstiden. En fjärdedels liv sitter fast i den skånska marken,ibland råkar jag trampa på något och så minns jag.
Skåne är mycket det förflutna,det som jag saknar så oerhört.
Skåne är tågstationen i ängelholm där jag otaliga gånger väntade på tåget.
Det kommer vara ett bibliotek där vi satt och åt godis efter skolan.
kulturbolaget där jag stått pressad massa gånger mot kravallstaketet.
Han som jag älskade engång,men aldrig kommer se igen.
Han jag aldrig älskade,men ändå tänker på ibland.
Alla falafel jag ätit.
Alla flyttkartonger och lås jag satt mina husnycklar i.
Middag vid ett bord med tre personer och tryggheten att allt kommer vara så här
tills tidens slut.
Att livet förändras och blir mil ifrån de sorglösa dagar jag hade för några år sedan
kunde jag aldrig föreställa.

Rune

Jag hör rören i lägenheten ovanför som vaknar. Någon spolar i en toalett. Nån som nyss har vaknat och skall till jobbet. Och jag har inte somnat ännu.
Jag låg och tänkte och började tänka på min mattelärare som jag hade i gymnasiet...Rune Malmborg. Han var alltid stressad och svettig och luktade av nån sorts krydda,vilken minns jag ej. Han var snäll och lärde ut matte som om det vore det viktigaste i hela världen. Han rev visserligen sönder mitt prov engång för att jag tjuvkollade på en kompis prov,och gjorde att jag fick ig i mattte a,och fick spendera sista läsåret med att läsa upp kursen,men blev ändå plus minus noll,för fuskade ändå på slutprovet så jag fick g i matte tillsist.
Men tyckte rune var ball,gillade han.
Jag fattade inte mycket av matten,jag hade annat i mitt huvud. Det finns så mycket vackert,nytt och spännande som drar i en när man är 18. Egentligen är det den sämsta tiden att utbilda sig. Tur att man kan läsa vidare efter gymnasiet.Ibland när man minns tillbaka är jag så fast i minnena att jag kan tro för nån sekund att jag är där på riktigt.

Mellan fem och sju

Det jag kommer minnas,och det jag kommer sakna kommer alltid vara dom små enkla sakerna.Ett namn som borde stått på julkorten som skickas iväg,en röst jag borde höra i telefonen. En kaffekopp på morgonen som stöter emot porslinstallriken.
Så mycket som faktiskt inte kommer bli gjort nu för det kunde bara bli gjort av just dig. Så många fraser som inte kommer bli sagda. När man egentligen borde talat om det enkla och sorglösa och trott att det så skulle förbli bytts allt det enkla ut mot det svåra och sorgliga. Det kommer alltid vara något där som mitt förstånd inte kan förstå,alltid något som ord inte kan greppa. Alltid en famn,en bild av dig som jag ser i mina drömmar,som jag håller om och så vaknar jag och känner att du är där i några få sekunder. Men allt är borta,och det går inte att greppa.

Get ready to pay motherfucker

Igår natt drömde jag om 2 stycken män som var klädda i gammaldagsa tygkläder som man hade förr om man bodde på en bondgård (typ alfred i emil i lönneberga) som satt vid ett dike och drack hembränt. Sen vakna jag och var helt torr i käften och tänkte; vad hände med dom där männen?
Har gått och tänkt på dom i dag. De är bara verk av mina egna tankar,men på nåt sätt vill jag veta vad dm gjorde där i diket.

Sen fick jag nyligen reda på att soss-fallet som hyrde min lägenhet i malmö,och sen bara drog från allt,att han är gripen för mord. Skjutit ihjäl en kille vid en mack i närheten av lindängen. Han var visst med i ett av malmö kriminella gäng.
Nu lär jag ju aldrig få tillbaka de hyrespengar jag tänker driva in via kronofogden.
Fast ballt,i artkeln jag läste stod det att efter tips kunde de gripa honom i kalmar. hehe,var jag som tipsa dom att han kunde finnas på en adress i kalmar.
Nu hoppas jag att han kommer brinna i helvetet.
Skulle jag få chansen att stå mittemot han skulle jag säga; get ready to pay motherfucker.

Som det var engång

Att släppa taget om någon man älskar är nog det svåraste som finns i livet.
Jag tänkte engång i världen att det är väl enkelt det där med kärlek,antingen älskar man varandra och håller ihop,eller så älskar man varandra inte och gör slut och går vidare. Men jag märkte och lärde mig att så enkel var inte kärleken. När kärleken är ny finner man inga fel hos den personen,man tror verkligen man funnit den perfekta människan. Men med tiden lär man känna varandra och allt det himlastormande blir vardag. Och den där vardagen är faktiskt vacker även om man bråkar och är oense.
Jag tänker tanken ibland; finns evig kärlek? Finns det människor som faktiskt varit ihop i 50 och fortfarande älskar varandra? Eller är all kärlek dömd att övergå i en stark vänskap tillsist? Slutar man älska någon den dagen man inte längre vill veta något om den personen för man tror man vet allt redan? När sker detta isåfall,är det en långsam process som man inte märker av föränn den dagen man sitter där med frågan; hur fan blev det såhär?
Är kärleken som är vänskaplig inte också en form av förhållande..skulle man må bättre av att göra slut? Även om man innerst inne känner att det inte är kärlek längre är det oerhört svårt att släppa taget. Det är ju ett liv man släpper taget om. Släpper jag mitt tag nu så får jag aldrig veta vad du gör när du är 80. Vad du varit med om. Om ditt liv tog en enorm vändning efter vårt uppbrott,eller forsatte det som förr? Gjorde vårt uppbrott att du tillsist kom på vad du ville med ditt liv. Det är jobbigt att inte ha någon jag kan ringa och berätta om den där filmen. Och alla böcker du kommer läsa,och alla låtar du kommer höra. Jag får aldrig veta om dom. Och vykorten jag kommer skicka den dagen jag åker till venedig kommer inte skickas till dig,fast jag velat. Jag hade velat beskriva allt det vackra jag kommer se i mitt liv.
Måste den ena vara drömmare och den andre realist för att det skall hålla? För att kunna berika varandra och aldrig bli mätta av varandra måste man vara olika,eller är det olikheterna som förgör en tillsist?
Jag vill ännu veta vad som får dig att gråta,som får dig totalt ur balans.

Jävla Vellinge

Ibland förlorar man hoppet om mänskligheten. Är människan verkligen god? Kan vi någonsin förstå varandra? Kommer det någonsin bli fred på jorden? Ibland känns det hopplöst. Som den här jävla skiten med att befolkningen i Vellinge ( en av sveriges rikaste kommuner) inte vill ta emot 30 ensamma flyktingbarn som skall bo på ett boende (som malmö kommun hostar för). Vellinge kommun tar inte emot flyktingar...och där ser man verkligen att det är sant när folk säger; att i de kommuner som det finns mest fördomar och rädsla mot invandrare är i samhällen där det inte finns några invandrarna. Alltså bygger folk upp ena jädra luftslott. Invandrarfrågan och hela möget sverigedemokraterna hör till de saker i livet som gör mig riktigt arg och irriterad,men också så totalt ledsen,tom och ensam i själen. Det skär som knivar i hjärtat när jag hör vad folket i vellingen säger om denna frågan. Här kommer några lobotomerade kommentarer:

"skicka dom till norrland,där finns det plats"

"Man vet ju inte vad som kan hända nu när våra ungdomar är ute på stannar och där kommer flyktingbarn"

"Man flyttar till vellinge för att få lugn och ro. vi vill inte ha några flyktingar här. I sina hemländer skjuter de varandra,sånt vill vi inte ha här"

"varför måste malmö dumpa över sina problem på oss"


Så där blir livet när man bor i den lilla staden,långt borta från verkligheten. Då man bara umgås med "folk som är som en själv" när man äter falukorv till kvällsmat och glor på lets dance,och skjutsar barnen till skolan i en stadsjeep. Så enkel blir en världsbild när man inte tänker längre än det som är en själv.
Hur kan människan vara så kall? 30 ensamma barn som upplevt saker de aldrig kommer glömma. saker som är miljoner gånger värre än de lyxproblem som vellinge-barn upplever,som att de inte får nya spandexbyxor från stadium som de kan ha på gympan och som kostar 800 kr.

Ett stort liv

I gymnasiet hade vi studiebesök på kyrkogården i Ängelholm.
Jag och mina kompisar stimmade och blev tillsagda att vara lugna och lyssna.
Och jag såg allt omkring mig,alla gravstenar och kyrkan,men tanken på var liksom nånannanstans. Tänkte kanske på han jag var hemligt förälskad i,eller på vad som är goast att blanda vodka med. Jag tänkte liksom inte på döden,och varför skulle jag. Den var långt borta. Och man trodde världen skulle gå under för att jag aldrig kysst någon,men inget hade ju börjat ännu. Där fanns så mycket man inte upplevt,så mycket man ej visste. Man var så sorgfri fast man ej visste om det. Man visste inte att allt det här var början,inte slutet. Jag tänkte inte på alla som låg där under gravstenarna,de hade sina namn där,dom levde engång så som jag lever,och jag vet inget om dom. och om 100 år vet ingen något om mig. så obetydligt är ens liv.
så jävla stort är ens liv.

Jag tänkte att du skulle stå där i solen

I somras satte jag mig ner idag för att äta en glass vid pildammsparken. då slog det mig att på just den bänken satt jag och du för några år sedan och åt glass.
vi satt där och pratade och du berättade att du gick alltid förbi dom här bänkarna på väg hem från skolan. och i pildamsparken överraskade jag dig med picknick engång och vi låg där och höll om varandra och det var sommar,och jag sa hur sorglit det är att vi en dag skall dö och skiljas för alltid,då svarade du; att vi är nog så pass trötta på varandra då så att det inte skulle göra nåt. då fylldes ögon med tårar. sen åkte vi trampebåt. minns inte när du sa till mig att du ville bli gammal med mig,men jag vet hur lycklig jag kände mig. vi kommer bli gamla båda 2,men ej med varandra. den tanken gör ont ibland.
Att kunna tränga så djupt in i en annan person att han aldrig någonsin kan glömma en,att finnas där i någons tanke livet ut. Att bli så totalt oersättlig
och vända upp och ner på den personens liv,är det största en människa kan åstadkomma.

När man faller

Den dagen man faller,nångång faller allt och alla,vad är det man landar på?
Hur långt i sig själv kan man falla? Finns det en botten,märker man när fallit färdigt,är det som man dunsar ner på fast asfalterad mark? Man slår i sig rejält och blir liggande där och har ont ett tag,för att sen sätta sig upp och se sig omkring och bara veta att det inte finns nåt under en,nu är det bara uppåt jag skall,dit jag var innan. Varför finns rädslan där,rädslan att komma för långt in i sig själv som gör att så många lever på ytan,på toppen av sig själv.
Radion matar oss med beyonce och på tvn;n står folk och leder nån jävla kör i nåt körslag,och folk sitter vid ett bord och berättar för folk att "du kommer aldrig lyckas som artist,du har ingen sångröst" eller "du kommer gå långt,du sjunger så klockrent". Varför skall alltid någon annan förminska oss,säga att vi inte duger.
Varför måste all radio och tv fyllas till 90% av saker som gör oss mindre än var vi är. Varför får inget vara jobbigt och ifrågasättande? Varför kan inget gå in på djupet. Den dagen vi faller kommer många aldrig landa,för dom har bara levt på ytan,aldrig tillåtit sig se allt det stora och vackra som finns inom oss.
Jag älskar allt det sköra,det som inte är perfekt. Jag älskar broder daniels skrikande gitarrer och henrik berggrens hackande röst. Jag älskar en gågata i november med människor som har rödflammiga ansikten och munsår,som köper korv och spiller senap på jackan. Jag älskar folk med rufsigt hår och målarfärg på jackan.
Folk som spiller sås över en vit duk.
Jag ser i dom det jag ser i mig själv,att jag ibland är lika livrädd och fumlig som dom. Men att jag är lika vacker och cool som dom.
Den dagen man inser att inget är perfekt,då inser man allt är som det ska.

En gång i tiden

Jag tänkte på håkan hellström idag då jag åkte buss.
Hur jag lyssnade sönder "känn ingen sorg för mig göteborg" skivan då den kom.
Jag gick i gymnasiet och texterna var ens liv,det var magi och poesi.
Skivan fanns där när jag ville gråta,skratta,få en energikick.
Jag klippte ut alla små notiser och artiklar om honom och klistrade i ett block.
Och man på var på något sätt oövervinnerlig då man var 18, och man orkade gå till skolan,jobba och gå på spinning och ändå ha tusen watt av energi kvar.
Och man var labil i humöret men allt var ändå som ett enda rus,och man förstod inte när folk suckade och kollade snett då man satt på tåget hem från malmö och delade på 2 hörlurar och lyssnade på musik på högsta volym. Man tänkte på festen på fredag och kille man var kär i som inte ens visste om ens existens,men det var skönt att längta och drömma. Och nu har 10 år snart gått och jag sitter där på bussen och där är ungdomar som är 10 år yngre och som är vingliga som jag var då och med foundation i huvudet. Och tänker på låten där håkan sjunger "skuld och lidande väntar på dom ännu"
Jag tänker på hur en artist kan följa en genom livet,och för varje skiva har jag förändrats och likså hans låtar. Och det är märklit att tänka att jag engång var som ungdomarna på bussen och att de en dag kommer vara som jag. Hur tiden går.
Och att jag inte skall sucka eller tycka unga människor är jobbiga,jag tycker det är vackert med människor så fullt uppe i livet,fyllda med drömmar,uppe i ett rus.
Ett rus jag längtar tillbaks till.

No time for us

Man dör långt innan det egentligen är dags,medans det ännu finns så mycket tid kvar.
Innan man sett alla länder man drömt om,innan man får veta vem som vann i dansbandskampen. När man dör är frysen fylld av mat,för man trodde liksom att den skulle bli uppäten,man trodde tiden var evig. Och alla saker står kvar där så som de gjorde innan. Som om de väntar på en. Kläderna ligger i en packad resväska och drömmer ännu om sand och sol,och handarbetet i soffan väntar på att bli färdigt vid jul. Där kommer paket i brevlådan med ens namn,men de kom försent.
De vet inte om att allt är slut,att de aldrig mer kommer bli berörda av varma händer,händer som nu är så kalla. Och alla saker man sa,alla samtal man förde innan tiden tog slut var enkla och banala. Man talade om vad man gjort i veckan,att det regnat mycket och att dagens nyheter är en bra tidning. Jag skulle sagt allt jag kände,hur tacksam jag var över att du var du,att jag uppskattade alla brev du skickade med korsord och recept. Hur underbart det var att dra fötterna i sanden nere på den folktomma stranden med dig när det stormade. Men jag trodde precis som du att allt var evigt. Att allt skulle vara 20 år till. Att du skulle få se mig ha en familj,ett jobb med betald semester.
Alla jävla tårar jag gråtit i mitt liv är inget mot dessa tårar.
Det finns inget slut,inget mörker som är djupare än att aldrig mer få se
någon man älskat mer än livet.

Hugger i sten

Är inne i en Lars Winnerbäck-period nu. Lyssnar på bara honom.
Han beskriver vemodet man kan känna ibland,sorgsenheten som kommer över en när man minns något som varit. En period i livet,en ålder man befann sig i,en människa man kände engång i tiden. Och det känns så lätt att vara när jag ligger i en mörkt rum i min säng och lyssnar på honom.

Jimmie Åkesson

I veckan läste jag en artikel som sverigedemokraternas ledare jimmie åkesson skrivit om muslimer. Han såg dom som det största hotet mot sverige och att malmö i framtiden skulle domineras av muslimer. Här visar SD sitt sanna jävla ansikte. De har i mina ögon alltid varit rasister. Det är bara att läsa deras partiprogram. Men nu är det verkligen svart på vitt. De verkar gå i samma spår som dansk folkeparti som också hetsar mot muslimer. Jimmie använder sig av samma metoder som Hitler engång gjorde.
Det är skrämmande likheter om man tittar på då och nu. Vi befinner oss i en tid med ekonomisk kris,många har dåligt med cashflow,hög arbetslöshet,och salta då med misstro mot politiker. Både sossarna och moderaterna är veliga i sin politik,moderaterna gör mycket skit folk ej gillar,och sossar gör inget,de har en sån mjölig politik. Många partier vill inte ta debatten med sd och fryser ute dom,vilket ger dom ännu mer sympatier från folk. Ett bra förslag jag läste om för att
få väck sd är varken att motarbeta dom eller samarbeta,utan helt enkelt fråga; hur hade ni tänkt konkret med det här med invandringen,hur skulle ni gå till väga med era ideèr? Istället för att bara ta avstånd,ifrågasätt. För många som röstar på sd ser oftast bara ytan,de går inte in för mer konkreta svar.
Det är lixom guldläge för folk som jimmie att slå till nu.
När folk inte litar på sina politiker dras de till partier som sd som kommer med nått nytt,en snabb handfast enkel lösning. Muslimer framställs som nåt främmande och farligt. På 30-talet var det judarna som blev smutskastade,nu muslimerna.
Det går aldrig att undkomma,ett land kan inte leva skyddat utan influenser från andra länder. Det är bara att kolla runt; mycket av det vi har i sverige kommer från utlandet. Byggnader,ord i våra språk,mat,kläder etc. Man kan inte leva skyddad ifrån resten av världen,och det är inte särskilt hälsosamt att göra det.
Det är just därför sd lyckas. de vill ta oss människor mitt i vårt livs stora rädsla och mata in i oss att det finns ett hot därute mot oss. Som en varm filt erbjuder de oss det,och hur enkelt är det inte då att att låta sig på omstoppad,istället för att gå ut i kylan och verkligen se vad som händer därute. För att så småningom faktiskt se att det finns ett jävlit stort duntäcke därute sydd av världens alla olika människor som faktiskt kommer värma dig mycket mer än den där lilla filten.

Att se sig själv i andra

Tänk om man kunnat se sig själv så som andra ser en.
Hur enkelt hade det då inte varit att totalt älska allt med sig själv?
Hur mycket mod hade man då inte fått? Så mycket man vågat göra,kasta sig ut i helt spontant. Det är märklit och förundransvärt hur ens egen bild av sig själv kan skilja sig från andras. Man borde väl känna sig själv bäst.
Man går runt och bara ser sina fel,gör dom till begränsningar,hindrar en.
Så mycket som håller en tillbaka,men det är ju bara en själv som håller en tillbaka, Man borde väl kunna slå sig själv på käften och säga; ryck upp dig för fan!
Man borde kasta sig ut,hänge sig. Jag hade velat byta kropp med någon jag känner bara för att känna styrkan i hur underbart det är att vara just jag.

Man tänker sitt

Så vackert Stockholm ändå kan vara när jag går hem när mörkret har lagt sig och jag lyssnar på lars winnerbäck. Världen runt om äf fylld av människor som står utanför pubar och röker,hundratals av lampor och trafikljus som lyser upp kvällen,och mitt huvud är så rent och klart. på kvällen kommer alla tankarna till ordning,då kan jag tänka helt klart. Jag blir pigg av kylan och i sådana här stunder vet jag nästan vad jag skall göra med mitt liv. Om man nu hade kunnat bevara den där känslan,ta fram den de gånger jag tänker helt galet.

Ibland är tystnaden det vackraste som finns. Man kan säga så mycket mer med bilder av människor som gör något istället för att säga allt.
Om vår dragning ut i skogen,bort från symmetriska radhus och asfalt där blommorna är på väg att växa igenom och takplattor som skall läggas. Tillbaka till det enkla,till tystnaden,tillbaka till sig själv. MAN TÄNKER SITT är fan bland det bästa som gjorts i film-sverige. Se den!!!

En magisk afton

Allt bra i livet är gratis. Eller så kostar det 150 kr.
Konserten med Magnus Carlson and the moon ray quintet i lördags var underbar.
Allt var perfekt. Jag var så harmonisk och lycklig,och han spelade den underbara låten "Jag ber dig" och avslutade med min favoritlåt från skivan. Jag stod i en skön vinkel med bra sikt och störde mig inte något. Ingen trängde sig eller stötte in i mig vilket alltid sker på konserter. Vinet var gott och sällskapet fint.Och mitt hår satt fint,och jag har börjat gilla öl.
Magnus Carlson har den gudomligaste rösten i världen,man kunde ha hängt sig efteråt. Detta är fan ett bevis på att lyckan finns,den finns verkligen! och man märket fan när man är i den. men det enda sega är att den inte är beständig. men den finns!
och det enkla i livet är att alltid sträva efter skeènde och saker,att göra sådant som får en att må bra. Så enkelt kan det vara,så svårt kan det vara.

Såg dokumentären Broder Daniel forever igår. Den var fruktansvärt bra och vacker.
Henrik berggren berättade om en dröm han haft om sin döde vän Anders. Han hade drömt att han talat med honom i telefon,han var på väg att fråga vad han tyckte om allt,vad han kände,men han hann inte. Han trodde där fanns tid kvar,men det fanns det inte. Tiden går så jävla fort,men 10 år senare gråter jag fortforande över samma saker,får rysningar och känner igen mig av samma ord och meningar. Det finns en trygghet i att veta att asfalten på andra långgatan kommer ligga kvar fast jag ej går där längre. Att maskinerna nere i hamnen kommer fortsätta jobba trots vi alla blir äldre.Nåt vackert finns i det enkla och vardagliga,det finns nåt bra i allt man ser på en promenad genom staden. Men ändå är inget för evigt. Aldrig.
Men när jag ser dokumentären är jag fan 20 igen,och står framme vid en scen och har dom alla framför mig. Jag har fortfarande svarta doctor martins.
Stjärnor under ögonen må tyna bort med tiden,men märkena finns alltid kvar om man tittar riktigt noga. Märken av en tid som glider längre och längre bort.

Vingelkantig

Man är vinglig när man är tonåring. Iallafall när jag ser ungdomar på stan.
Deras kroppar tycks vara av gummi,töjbara åt alla håll. Några killar stod och hängde i en lyktstolpe,högg tag med armarna och hävde sig upp med benen,medans de brölade.
En tjej och en kille bråkade om en mobilen och brottades på sätena på tunnelbanan.
Vid sergels torg står de unga och dansar i trapporna och skickar tända cigaretter emellan sig. Det är som om livet är så stort att det ej får plats i deras kropp,det vill ut genom armar och ben. Ett överskott på energi och en glöd som aldrig sinar.
Kanske man blir vuxen den dagen kroppen inte är som gummi längre.

00:38

Det fanns en tid innan jag hade gått på londons gator,då dubbeldäckare ännu var nåt jag aldrig sett på riktigt. Det fanns en tid då miltals av asfalt ännu inte rörts av mina fötter. En tid då sommaren var ett enda rus,och när hösten fylldes av stickade tröjor och dagdrömmar iväg i sängen,i rummet,med broder daniel i hörlurarna.
Då tapeten ännu var blå och resväskan helt ny. Då mina ögon faktiskt orkade hålla sig öppna på resan till skolan,då jag tvättade håret varje dag.
Då.

Ding Dong

Stockholm är ändå vackert på något sätt. Där finns ändå något som är mitt,något jag kan komma att älska,något jag kommer sakna en dag då jag längre inte är här.
Man lämnar alltid nåt efter sig då man lämnar ett ställe,men hittar nåt nytt dit man reser. Man möter så många ögon i sitt liv,så många tillfälliga blickar som bara förblir blickar,man går förbi,upptagen med sitt eget liv. Det är som man mitt i all eufori ändå väntar på det där stora som skall komma och slå en med häpnad. Som skall få en kväll fulländad. Man är alltid så nära något man vill ha,men som man inte riktit vet vad det är. Man är så nära att röra vid det med sina händer.

Att bli den man är,allt annat är rus

Vissa dagar känner jag mig bäst i världen,och jag vet att jag kommer lyckas
med mitt skrivande. Vissa dagar känner jag mig totalt usel,att jag aldrig kommer komma någonstans. Det enda som hindrar en människan att bli allt hon vill är hon själv,de spärrar hon sätter upp. Det är som där finns en stor jävla grind inne i mig som jag pressar mig emot för att hålla öppen. Den låser in mig. Jag lyckas öppna den ibland,ibland orkar jag inte. Som när jag stannar i sängen istället och går och glor i affärer på kläder som jag egentligen inte behöver för jag har redan så jävla mycket kläder. Jag borde ge mitt liv varje dag istället. Man kan bli nåt annat,men blir man nåt annat kommer man alltid längta tillbaka till det man aldrig blev.

Livrädd med stil

Idag flyttar jag till stockholm,snart kommer flyttbilen. Det skall bli kul,men kan inte låta bli att känna mig livrädd. Jag skall bo i sveriges största stad och åka tunnelbana i rusningstrafik,jag som knappt orkar med att åka stadsbuss i Malmö.
Jag skall börja en utbildning där jag inte känner någon,kommer vara helt lös i magen på måndag. Fast i efterhand kommer det nog kännas skönt att ha vågat. Att ta ett nytt steg i livet är nog alltid läskigt i början. Men man behöver nog göra saker som kastar omkull ens gamla liv och rutiner ibland.
Jag kommer dock sakna skåne. Allt platt mark och stillheten. Den härligt skånska dialekten och havet.

Göran regerar

Göran Persson är cool tycker jag. Han var väl inte världsbäst på att styra sverige,men man kan fan inte vara bäst på allt. Men som person tycker jag han är häftig. Dokumentären som sändes på svt för några år sen är grym.
Göran har humor,men är också väldigt klok och kommer med bra oneliners.
Ta bara den där han skall kommentera fredrik reinfeildt; han är en person totalt utan personlighet. Se bara på bilden här,sådär skojfrisk har man aldrig sett reinfeldt. Har köpt boken "min väg,mina val" som han skrivit och ser framemot läsningen. Såg dessutom en kudde i en butik i helsingborg med göran persson-tryck. Respekt till den mannen!

En gammal tanke,innan Göteborgsflytten

Till det stora mäktiga livet som väntar mig; Jag har drömt om dig sen mina barnsben nuddade skolgården för första gången.
Jag har fantiserat om dig på varenda bussresa in till stan. Jag har försökt andas in dig,föreställa dig. Jag har längtat ihjäl mig.
Nu sitter jag på en perrong,det är vår och flytten till Göteborg är en månad bort. Varför fylls då mina ögon så ofta med tårar nuförtiden?
Varför tycks mig varje promenad genom den fördömda staden te sig värdefull. Varför känner jag behovet av att sitta där i järnvägsparken och se bussarna
komma och gå? Varför känns det nu i allra sista stunden att det finns saker kvar jag ej hann göra,jag som alltid blitt så utråkad här.


Jag satt mig ner i parken,gula och gröna bussar passerar,de stannar ,tar upp folk och kör vidare. Jag har åkt dom där bussarna till leda. Dom har bara tagit mig tillbaka igen.
Snart är det spårvagnarna som blir mitt nya färdmedel. Jag skall vänja mig vid att stämpla och dra i snören då jag vill av. Jag vill sitta här i parken och betrakta tågen som rullar in och tömmer perrongen på folk. Se bussarna som suckar då de niger för att ta ombord de äldre med rullatorer. Jag får ro i själen av att sitta här. Har alltid haft en sån romantisk
och nostalgisk syn på järmvägsstationer. De är en punkt där man tar avsked och ger sig av. ibland bara över dagen,ibland för livet. där går miltals med räls som lovar en att ta en till bättre platser,till nya liv.
En station ger en hoppet att allt ännu är möjligt,att man kan göra sig fri,ge sig av,ge sig hän. närsom,dygnet runt. en station kan vara hemkomsten,efter många år får krama om någon på en perrong,att äntligen få komma hem. Jag älskar att sitta där och betrakta,att drömma,att veta att närsom kan jag ge mig av.

Sommarens sista dagar

Egentligen är lyckan enkel. Det som gör en lycklig är ofta de små sakerna,de enkla.
Umgås med vänner,se film,gå på konsert. Man tänker aldrig; just nu är jag lycklig,man tänker det ofta i efterhand,på tåget hem,i sängen på natten. 2 år senare ibland kan det slå mig; fy fan vad jag var lycklig då.
Kan det vara så enkelt att lyckan finns i att spela minigolf en av sommarens sista dagar? Att man faktiskt befinner sig i ett rus av glädje och att man i den stunden faktiskt rör lyckan. Men den kommer alltid försvinna precis som ögonblicket.
Det kommer falla små lyckor över en genom livet. Men det kommer aldrig gå att samla ihop den,spara den,annat än i minnet. Att leva är att aldrig komma fram,endast vidröra något,men inget får man behålla.

Fan vad gott med fika

Hittade ett fik utanför hunnebostrand där de hade världens goaste sockerbulle.
Innandess tankande jag en bil för första gången i mitt liv.
Det gick bra,betalade bensinen med mitt kontokort därefter,vilket också gick bra.

Blåbär i blodet

Jag kan inte sova mitt på dagen men ibland efter arbetet har jag lagt mig ner för att vila. Jag hamnar i något tillstånd som varken är sömn eller vakenhet. Det är något mittemellan,jag är halvt borta från denna världen.
I detta tillstånd har jag konstiga drömmar eller tankar,vet inte vilken kategori de tillhör,men de varar bara i max en halv minut. Sen nickar mitt huvud till och jag är helt vaken,jag vet jag drömt nåt,men minns inte vad.
Men engång förra veckan kom jag ihåg. Jag minns jag tänkte tanken; han har blåbär i blodet. Sen vaknade jag till. Jag undrade i mitt stilla sinne vem det var som hade blåbär i blodet.
Om man ens kan ha blåbär i blodomloppet är ytterst tveksamt.

Tillbaka på skånsk mark

Jag var i Göteborg i fredags och jag gick runt en massa och kände att det var skönt att vara omgiven av folk. Det kändes skönt efter att ha bott avskärmad från storstan och människor i fem veckor. Jag gick till och med in i nordstan (shoppinggalleria) där man alltid får vada sig fram så trångt det är. Jag brukade alltid hata att gå där,men då kände jag bara ett sorts lugn,jag kände till och med att jag gillar människor,att människor är så vackra,som också orkar sig in i dessa stora gallerier. Människor som också längtar hem till en skön soffa och god mat,som tvättar håret och lägger sig i en nybäddad säng,som är glada att det är fredag och att de kan sova länge dagen efter. Göteborg kommer alltid vara trappan vid brunnsparken där jag satt och åt hamburgare för 6 somrar sen,det var en underbar varm kväll och jag söker den där känslan jag hade då i allt jag gör.


Jag har kommit in på manusutbildningen och flyttar till stockholm om 2 veckor.
Det känns spännande och flytta till storstan,men känslan att faktiskt göra något åt sin dröm är märklig. Jag är så van att fantisera och drömma livet.
Livet har alltid varit något där framme,det som skall komma snart.




Jag har varit på bröllop med,madeleine som är en underbar människa fick sin eric och de var väldans vackra och maten på festen var jättegod.
Dock mötte jag en person på bröllopet som måste vara en av de människor som jag mött i mitt liv som jag stört mig allra mest på. Milt sagt; jag hade velat skjuta huvudet av han med en ak:5a. Allt han sa var provocerande. Och det är lustigt att en människa som bara funnits i ens liv några timmar kan lämna sådan avtryck,jag lär aldrig glömma honom för jag har aldrig mött en så muppig jävel. Det är iallafall tur jag inte tror på gud för jag hade inte velat möta han i himlen.

Hunnebostrand

Imorgon bär det iväg till Hunnebostrand. Fem veckor av städjobb,bad,chipsätande,rostmackor,bilturer med The Smiths och solnedgångar som aldrig är så vackra som där. Internetlös blir jag där med,så ha en fortsatt trevlig sommar ni som läser detta!

Hugo Ball

Mitt bland alla mina skolböcker i gymnasiet fanns där en bok som utmärkte sig.
Bortom böcker om psykologi,äldrevård och tandhygien fanns en bok som hette svenska timmar,och i den stod om författare från antiken fram tills idag.
Jag älskade den boken och jag bläddrar ännu idag i den för att läsa om nån författare. I boken fanns liksom saker jag var intresserad av; poesi och romaner. Så långt bort ifrån hur man doserar medicin och vilka biverkningar de har.
Jag kände mig inte särskilt intreserad av hur man botade en sjukdom,jag var mera intreserad av hur man botar ett brustet hjärta. Där fanns en bild på en man som stod på en klippa i full storm,han tillhörde romantiken ,och antagligen gick han hem genom stormen och skrev om olycklig kärlek,och det var sånt jag älskade.
Jag ville med stå sådär en dag på en klippa med slitsad kavaj och hatt i handen.
Det finns en vacker bild som fastnat,och det är bilden här ovan. Det är Hugo Ball,en man som klädde ut sig i papp och läste dikter som var i form av stavelser som inte betydde något,som dadadada,daaadda. Han är så söt i sin strut och det slog mig att det är fan bilden av honom jag minns starkast av allt jag lärde mig under gymnasiet.
Hur man tar blodtryck har jag totalt glömt,och det är fan tur jag inte skall jobba nåt mer inom vården.

Livet var bara till hälften verkligt när det var som bäst

Citatet ovan är från min favoritpoet Gunnar Ekelöf. Han lyckas alltid sätta ord på vad jag känner. Och så känns det när man upplever något som höjer sig över vardagen och allt det grå. Att man inte riktigt är med,man är bortom tid och rum.
Man tänker inte på något runt omkring. Man är totalt uppslukad av stunden och det man företer sig. Det är som man inte har nåt förflutet,inga tankar i huvudet finns där av det som varit och inga grubbel över framtiden är heller där.
Varför kan inte tiden oftare vara så? Tidlös,då ens ålder är utraderad och varken då eller nutid spelar in. Som när man vaknar på morronen,och i dom sekunder från det man slagit upp ögonen tills man blir medveten om var man är och vad dagen erbjuder så är man totalt minneslös. I några sekunder vet man inget,och därför kan allt vara möjligt. Dom sekunderna är viktiga,för det är just så man borde leva sitt liv; tanken att allt är möjligt. Jag kan vara vad jag vill,varsomhelst.
Stunden innan ens liv faller på plats är stunden då man verkligen vet man egentligen vill.

När jag minns

Jag kommer alltid vara 23 när jag minns dig och hade en svart H&m-kappa på mig.
Jag kommer alltid minnas när vi gick ner till pildamsparken och du hade bröd färdigsmulat i en påse i köket. Och vi matade ankorna,och jag har alltid velat mata ankor med någon jag gillar,det tänkte jag alltid när jag fick genom parker och såg andra par med sina brödpåsar. Och när det händer som man bara drömt om blir man så överväldigad,för det som händer är liksom det man föreställt vara meningen med allt.
Att mata fåglar kommer alltid påminna om dig,även om fåglarna nog ej minns oss,de väser fast man ger dom en hel brödjävel.
Som man alltid letar efter någon som kan glida in i en likt en pusselbit,så många människor man möter som bara stöter in i en med sina vassa kanter,och det kvittar hur mycket man än sandpapprar,kanterna förblir vassa och händerna helt svedda.
Men du var redan sandpapprad och jag gillade att se på dig när du berättade om saker som hänt på jobbet,du berättade alltid så levande att det mest vardagliga blev spännande.
Och jag tyckte det var charmit hur du langade fram vhs-band med filmer inspelade på från tv:n på 90-talet och hur du hade redigerat och klippt ihop så reklamavbrotten aldrig kom med. Hur vi låg i sängen med en bricka fylld med maränger och kakor och vi kollade på första rambo-filmen och jag sa att "rambo behöver fan vård,han är ju helt sjuk i huvudet" och du svarade att "han har varit med om jobbiga saker i vietnam". Vi var inte alltid överens,framförallt inte när det gällde film.
Du kommer alltid vara vaniljsås med äppelkaka för mig. Rullskridskor på betonggolv. En omfamning mitt i folkmassa på Malmö central. Man älskar nån när man kan berätta allt för den. Och jag älskade att berätta saker för dig,för du lyssnade,om det så var om hur man gör engelsk frukost i ugnen. Sen en dag kändes det som om jag inte hade lust att berätta nåt,och jag började slamra med kastruller och slå i dörrar istället. Hur kunde det bli så?

Människor som inte sotar ner örngotten med längtan och oro

Jag cyklade hem när solen hade gått och det var fortfarande varmt ute,men en såndär skön värme,så varm och underbar som bara en sommarnatt kan vara. Och man känner i hela kroppen hur livet är närvarande,hur det väntar på en. Jag lyckas alltid hamna i en bubbla där livet alltid är nåt som börjar sen,imorgon. Aldrig kunnat vara riktigt i det. Är väl ok att tänka så i ungdomsåren,men borde jag inte kommit till ro med allt nu? I trädgårdarna satt folk med tända ljuslyktor och drack vin,jag hörde skratt genom mörkret och träden. Är dom totalt tillfreds med sig själva? Jag vill med ha en stor trädgård,med lyktor hängades i träden och vita möbler och vara nöjd åt det som varit och förväntansfull på det som skall komma,men ändå bara vilja vara här och nu,inte sväva bort i tanken.

Stars in our own car

När man sörjer förfluten tid får man minnas att det finns mycket nu som man ej kunde göra då (min kompis Nina som kom med den smarta reflektionen). Såhär i efterhand kan man luta sig tillbaka när man kollar på gamla avsnitt av Beverly Hills och tänka; att vem fan ser sådär välsminkad och fräsch ut klockan sex på morronen när man nyss vaknat? Inte ens när Kelly var fast i drogträsket och helt nerpundad såg hon skabbig ut.Hon fick ha lite flottigt hår och ett par säckiga snickarbyxor,men är tusan så jag ser ut efter en normal arbetsdag. Man kan resa någonstans (när man har cashflow) man kan sitta och drömma om andra länder och faktiskt ha som realistiskt mål att åka dit. Och man kan hyra en lägenhet någonstans och be en vän köra flyttbilen (fan enda gången jag saknat körkort,när jag har flyttat). Man kan vara ute till fyra på morronen och se soluppgången och sova hur länge man vill dagen efter.
Man kan få en trevlig dosa från swedbank som man använder då man betalar sina räkningar på internet-banken. Man kan sitta och läsa morgontidningen och komma en bit närmare på frågan; hur hänger världen samman,och förstå varför folk protesterar på gatorna. Man kan förstå hur smart det är ha rollers hemma då man har katt och att man aldrig blir för gammal att riva ner roliga lappar på anslagstavlor och skicka till sina kompisar.

Vad jag stör mig

Ugglan på bilden har inget med inlägget att göra,men tycker ugglor är så fina så de förtjänar att vara med på bild.


Det finns ett nätverk som heter Bara bröst,som verkar för att tjejer skall få bada i badhus utan överdel. De har badat halvnakna i protest och nu hade nåt badhus tillåtit dom att bada topless. Jag tycker det är så töntigt och så jävla meninglöst att folk bara lägger ner sin tid och energi på såna jävla banala saker som att få bada utan överdel. De vill bada på samma vilkor som männen säger dom.
Men finns för faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan viktigare saker och kämnpa för när det gäller jämnställdhet,ex lika lön för lika jobb. Måste alltid vara så förbannat lika för män och kvinnor,får det inte lov att vara olikheter? Varför anses kvinnan alltid underlägsen då hon inte har samma vilkor som mannen? Då kan man ju vända på det och säga att män är förtryckta för att de inte får bada med bh.
Att kvinnor inte får köra bil ens som i saud-arabien,det är förtryck.
Sen tycker jag det är löjligt att vissa vill lagstifta om att föräldrarledigheten måste delas exakt lika. Det kan väl varje familj bestämma själva. Är det så fruktansvärt hemskt att det är majoriteten av kvinnorna som tar ut den största ledigheten?

Bortlängtan

Det finns en medicinskt tillstånd som var vanligt vid sekelskiftet 1900 vid namn Fuga. Det innebar tvångsmässigt behov av att ge sig av. Folk som ej klarade av att vara på en plats för länge utan med ett ryck bara reste iväg. Många drabbades sedan av minneförlust och kom ej ihåg vart de rest.En man gick 7 mil nonstop innan han kunde stanna.
En dag 2005 fann man en man på en strand som inte visste vem han var eller var han kom ifrån. 4 månader senare fick kan tillbaka minnet. Han hade tagit sig från England till Frankrike över engelska kanalen på något sätt. Till svar varför han gett sig av var; "Jag bara vaknade upp plöstligt och insåg vem jag var."
Jag undrar om pianomannen blev klokare på vem han var och varför han skulle
finna det han letade efter i Frankrike. Tanken att ge sig av finns i många människor,tanken att man är fri att närsom resa någon annanstans.
Vad hoppas man att finna,kommer man nånsin fram?
Även om jag inte drabbas av anfall som ovan får jag ibland lusten att bara ge mig av.
Är väl därför jag flyttar rundor så mycket,jag har svårt att slå mig till,en rastlöshet som gnager i mig. Därför jag aldrig stannat så länge på mina jobb; jag kan inte tänka mig något som aldrig har ett slut.

Tofu på fredag

En kyckling får leva i 35 dagar innan den slaktas. 35 dagar,är det ett liv. På 35 dagar hinner en människa inte göra så mycket,det är en arbetsmånad och lite till. Som fem veckors semester. Sen sänks de ner i elektriskt vatten där de bedövas för att sedan hängas i fötterna upp och ner och få halsen uppskuren.
Jag önskar det skall komma en dag då människan inte längre äter kött.
Glo in denna filmen:

Som alltid när man söker efter något eller någon i en stad så finner man det aldrig.
Som alltid när man inte söker något eller någon i en stad som finner det alltid en.Det slår aldrig fel. Man kan välja helt galna gator och irra bort sig men likväl bli funnen. Det är som olyckan känner ens vittring.
Och när man verkligen vill något och tänker på dessa tusentals gator staden innehar så känns det så ologiskt att någon skulle finna mig här. Går man inte alltid förbi det man verkligen vill ha?

Då

Jag saknar tiden då jag var den du ville ha.
Du var min raka motsats och jag avvisade dig gång på gång.
Men samtidit kunde jag njuta av tanken att du såg mig,att du tyckte jag var vacker. Men jag gick dig förbi och du går nu andra gator än mig
och tänker på allt annat än mig. Jag tänker på dig ibland. Jag vet att jag aldrig mer kommer sitta på den där stationen och vänta på tåget i dom där röda skorna,och du kommer aldrig springa över rälsen
för att luta din panna mot min. Det var försent när jag började gilla dig,och sen glömde jag dig. Sen gick åren och jag fann kärleken, sen mindes jag dig,men vi har båda 2 blivit några andra och vi har gått förbi varandra för längesen.
Jag skulle nog aldrig ha älskat dig,men jag tänker på dig ändå,för du var en del av en tid i livet då jag började se mig själv och gilla det jag såg. Men tiden kommer aldrig kunna vridas tillbaka,buss 50 finns inte längre och i parken vid stationen sitter andra och tänker på allting som ännu är oupptäckt.

Lina Längesen

Idag hittade jag en pärm som jag hade mina papper i gymnasiet i.
Där var frågor som: vad är afasi? Inte för att jag är särskilt intresserad av svaret men kollade ändå igenom vad jag skrivet,sen där mitt i allt i en skrivupppgift hade jag klottrat ner håkan hellström-datum,vilka tv-program och tidningar han skulle medverka i. Pärmens insida var prydd med en stor bild på Kent. Jag minns jag satt och klottrade ner rader ut låtttexter i mina block på lektionerna.
Jag levde mer i musiken än för vad läraren sa. Och jag minns hur jag tog tåget enda till Varberg för att se håkan uppträda,och jag trodde varberg låg strax ovanför gränsen mellan skåne och halland,men det låg visst jäklit nära göteborg,så min snälla pappa fick hämta mig. Och jag minns hur upprymd jag var efter att ha sett the ark första gången. När jag kom hem klippte jag håret med en kökssax.
Jag sydde en weeping willows-tröja som det stod "I was a dreamer" på
och jag hade väggarna i mitt rum fulla med planscher. Jag lyssnade på min walkman på bussen och tog inte av den föränn jag var framme vid skåpen i skolan.
Jag minns hur märklit jag klädde mig,en dag kom jag med julgransglitter kring armarna till skolan,nån dag hade jag cowboy-hatt. Vi skrattade mycket jag och mina kompisar i gymnasiet. Låg i trappan och vred oss av skratt när vi var på besök på tingshuset (vad vi gjorde arbete om minns jag ej) och han som guidade oss runt fick kliva över oss. Vi blåste i ett posthorn när vi hade vår vernisage på vårt projektarbete,stack ut hornet när nån kom gåendes förbi och folk hoppade till. Kanske därför vi knappt hade några besökare. När det är varmt ute och jag cyklar kommer allt detta tillbaks till mig,jag ler åt det. Det är fina minnen.

Fatmule (långben på danska)

Jag såg Morrissey för några veckor sedan.Det kändes härlit att stå där längst fram igen pressad mot kravallstaket och höra han sjunga. Konserten slog dock aldrig Dublin,eller när jag såg han för första gången i Köpenhamn 2002. Jag hade mina röda skor med vita ränder,dom har nog varit mina favoritskor,jag tror tusan de förde lycka och glädje med sig. Bra saker skedde i dom där skorna. Var dom är nu vet jag ej. Måste ha kastat dom,kanske var de utslitna. Hamnade framför en massa danskar i kön (vilket inte var så märklit med tanke på att konserten var i köpenhamn) och danska är ett språk som låter som man har gröt i halsen. Fattar vissa ord,men vid konversation med dom i kön pratade jag engelska. Dom fattade i sin tur inte svenska. De tyckte jag var häftig som sett honom uppträda i Manchester och kände mig vis när jag kunde delgiva dom fakta om Morrissey de ej visste om. I nästa liv vill jag bli en öldrickande dansk med lockigt hår.

En grå himmel över jorden

Idag lämnade jag Malmö för en tid,kommer inte bo där på ett år.
Jag kommer sakna utsikten från min balkong och att cykelvägen ner till stan.
Jag kommer sakna alla falafelställen och jag kommer sakna många av de gamla jag träffat på jobbet. Trodde aldrig jag skulle trivas med att arbeta med äldre,men har träffat många fina människor och folk som närmar sig livets slut har mycket att berätta. Fast det känns läskigt att veta att jag med en dag skall bli sådär gammal och sitta fullastad med minnen. Jag känner ett styng av rastlöshet här i vejbystrand,den kommer alltid första dagen här,sen brukar det lägga sig.
Men jag börjar alltid tänka allt som varit när jag kommer hit och blir alltid sorgsen,så är fan bra jag flyttade härifrån. Jag tittade på skor på internet,vill ha ett par skor att gå ut i stockholm. Sen kollar jag på nyheterna,och de visar reportage ifrån Irak där det har varit den blodigaste tiden på flera år.
Folk ligger på överbelastade sjukhus, grattis,säger en läkare till en man,du överlevde,och plötsligt känns mitt eget liv så futtigt. Jag tänker på skor,och har tur som är född i sverige,medans andra lever och har inget,bara den dagliga rädslan av krig och förtryck. Och jag vill göra något för att göra världen bättre,det låter jävlit banalt,men jag vill,men vet inte vad.
Sen kommer där ett reportage om en kvinnor i burka och att frankrikes regering vill införa förbud att bära burka. Och jag håller med de som säger att burkan är ett fängelse för kvinnan där man aldrig får se en person utan ett tyg.
Men att förbjuda saker är inte rätta vägen att förändra folks sätt att se på saker.
Våra sätt att leva sitter djupt rotat i oss och vill man förändra världen måste man förändra folks tankesätt och synsätt. Att få folk att tänka utanför invanda mönster.

Långa tåg av längtan

Biljetten har hängt på mitt kylskåp i snart ett halvår,och om en vecka kommer den vara riven. Jag skall se min älskade Morrissey i Köpenhamn och jag längtar så. Jag skall köa hela dagen som jag gjorde förr i tiden. Jag hoppas det är sommar,isåfall vet jag vilken klänning jag skall ha,och jag hoppas han sjunger "Seasick, Yet Still Docked". Då kan den där onsdagen bli extra vacker. Jag rände jäklit mycket på konserter i min ungdom och minns hur trött jag brukade vara i skolan eller på jobbet dagen efter,men jag var i en annan värld i tanken. Gick liksom inte att tänka på mattetal när man upplevt en sån stark händelse som en konsert. Jag saknar flängande runt på tåg hit och dit,att köa hela dagen,att stå i kön med biljetten i handen,och sedan stå där längst fram,pressad mot kravallstaketet,i det dunkla ljuset. Hur tomt det kan kännas efteråt,men också känslan av upprdymdhet. Jag kan sakna känslan att vara så totalt upprymd av något. Man upptäcker så mycket nytt innan man fyller 25,sen åren efter får man försöka bevara och förvalta allt det vackra och bra som formade en. Tänkte slänga in en bildjävel här,men är på bibblan och går fan inte att öppna upp ett nytt fönster,och jag pallar inte spara det jag skrivit för att sen gå in på google och leta bilder,vilket visserligen hade tagit lika lång tid som att skriva detta.

Käre Magnus

Käre Magnus. Den dagen du tar av dig din bygghjälm för att gå och rösta,och står
där vid valurnan,du sätter ett kryss på en sverigedemokrat och går hem och tar din fredagsöl. Kanske du bor i en liten stad,i ett område där folk har köpt sina hus och gör fint i sina trädgårdar,du har haft en trygg uppväxt och alltid haft tur med jobb. Men det finns delar i världen där det inte växer några blommor och där hus ligger i ruiner. Länder som folk har älskat men hat har förstört så mycket att de där människorna inte haft nåt val än att flytta därifrån. Och de som fått komma till Sverige har varit evigt tacksamma,vill du hindra fler att få komma hit?
Engång gick sverigedemokraterna i samma demonstrationståg som nynazistiska grupper.
Dom har tvättat av sig rasist-stämpeln och har åsikter i andra frågor än invandring.
Men vet du,en fin kostym kan aldrig dölja vad hjärtat bär på,och rasismen finns kvar där. Se bara på sverigedemokraternas hemsida där det påstås att de flesta våldtäkter sker av personer från mellanöstern och att invandringen har gjort vårt samhälle otryggt,att vi måste tillbaka till det genuint svenska,det bör bevaras.
Den där hjärntvättar-leken höll Hitler på med i början av förra seklet.
Då Tyskland var i kris behövdes nån att skylla på. Vi människor har alltid letat enkla svar,och det är mycket enkelt att sluta sig samman i grupper och peka ut " dom som ej är som oss" som syndabockar. Något som förintelsen kommer aldrig ske igen säger folk. Fast liknande folkmord har skett på Balkan,i Rwanda, i Darfur.
Så länge hatet och föraktet finns i oss kan det ske. För det är lätt att sköljas med,att blunda. Folk som röstade på Hitler,de flesta av dom var inga onda människor.
Och det tror jag inte Magnus är heller. Men istället för att bara gå hem från bygget och sätta dig framför tvn och beklaga dig över hur otryggt sverige är,tänk ett steg längre,läs en bok,se på nyheterna,eller bara nåt som rubbar din världsbild och får dig att se världen och människorna därute i ett annat perspektiv.
Vi är jävlit olika,men det som förenar oss är så oändligt mycket större än de murar vi bygger emellan varandra. Folk säger; de får bygga sina moskeèr,de lever på ett annat sätt än oss,äter märkligt mat och firar andra högtider. Men finns det patent på hur man skall få leva? Engång satt alla världsdelar ihop och vi vandrade fritt och brydde oss inte nämnvärt om nån anna gick klädd i sälskinn istället för björnskinn. Sen gled allt isär,likså vi människor.
Snälla Magnus; sätt inget kryss för sverigedemokraterna,du anar inte vad det kan leda till.

Jesus åt falafel

Jag åt min första falafel i Göteborg. En liten kiosk stod placerad vid brunnsparken.
Den var dyr men god. När jag flyttade till Malmö visste jag ej hur falafeltät den staden var och hur billig denna maträtt var. Jag köpte min första falafel i Malmö i en butik vid folkets park. Det var början på en fin kärlekshistoria. Min kärlek till falafel har bara växt. Den den där sommaren 2005 blev dom där kikärtsbollarna min stora passion. Med åren har jag handlat falafel på många olika ställen i Malmö. På vissa ställen känner de till och med igen mig. Falafel-tallrik tog det ett tag innan jag upptäckte. 2006 köpte jag min första tallrik.
Det är svårt att beskriva vad jag känner för falafel. Det är liksom fulländing och perfektion. Jag har ätit äckliga falafel som smakat som diskmedel,jag har upplevt gudomliga falaflar som man önskat aldrig skulle ta slut. Nu har jag hittat den ultimata sidan här på nätet; alltomfalafel.se
Den innehållet matiga recensioner på falafel-hak. Intressant fakta om falafelns historia,om det motstånd som falafel-vagnarna fått utstå ifrån politikerna.
Läste om en kille som under en period kunde äta tre falafel om dagen. Där ligger jag i lä. När jag var som mest nere i träsket åt jag falafel varje dag. Nu blir det nog bara en 2 dagar i veckan ca. Det coolaste av allt är att det skall stå i bibeln att Jesus åt falafel. Mäktigt om något.

Bruno

Det tycks finnas många Bruno i denna världen. En gång i tiden hörde jag aldrig namnet bruno,nu tycks det dyka upp överallt. Fredrik reinfeldts pappa heter bruno. sacha baron cohen alias borat kommer med en film som heter brüno. En tvätterifirma i ängelholm heter bruno,ett cafè i malmö likaså. karaktärer i filmer är döpta till bruno,insändare i metro signeras med detta namn.
Men för mig fanns det bara en bruno. han var en brun puckelryggad varulvskanin med skelögd blick som blev sönderklippt och slängd i soporna.
Han kom emellan nåt som ej var hans fel,ändå fick han saxen i sig. Han blev inte långlivad,men han fick iallafall se rom innan stoppningen åkte ur han.
Är inte alla varulvskaniner som får bli fotad vid vatikanen

Äppelöga

En morgon på väg till jobbet luktade det brännt som en stor samling bussar kan göra som står parkerade på flygplatser i varma länder.
Slamret från byggmaskinerna påminner om ljuden från byggen vid medelhavet där man reser vita hus som är just vita för de inte skall bli så varma.
I vissa länder är det så varmt och män kör med vattendunkar bak på sina mopeder. Frukterna är i belgian-blue-storlek gemfört med svenska frukter.
Kyrkorna står där för att svalka och ge en stunds lugn innan man begär sig ut i folkvimlet. Man går och går och förundras över den skönhet som finns i världen,och
hur människor inte nämnvärt skiljer sig från de i mitt eget land. Gatorna är enorma och här stannar inte alltid bilarna för fotgängarna,och jag tänker; hade jag haft bil hade jag med köttat på sådär,ingen löjlig stopp-plikt vid övergångsställena. Vid fontänerna står nakna gudar och gudinnor i marmor och allt känns mäktigt.

Världens bästa Carlson

Läste på internet igår att Magnus Carlson höll på att spela in en ny solo-skiva.
Blev sådär underbart darrig och svag i kroppen. Det kommer alltid vara sommar och huvudet fyllt av längtan,glädje,vemod och lycka då jag lyssnar på hans 2 soloskivor.
Sommarlovet innan tvåan på gymnasiet låg jag med täcket över huvudet och lyssnade på musik,trodde jag.tills jag hörde hans låt "det värsta av allt",då började jag verkligen lyssna. gick jag nästa dag till skivaffären och köpte hans skiva. Aldrig hört talas om han eller weeping willows innan,men aldrig hört någon sjunga så äkta och uppriktigt.
Just sådär kände jag; vad fan skall man med kärlek till. Andra skiva kom 2003 och jag köptde den samma dag som jag kom hem från roskildefestivalen,i lund och lyssnade på tåget hem.Då kändes livet lättare,och skivan med. Planschen på honom är skrynklig och har följt med mig till alla lägenheter jag haft.
När skivan kommer skall jag skåla med ett glas mjölk.

Ett bröllop som kan köras upp i röven

Nästa sommar skall Viktoria och Daniel gifta sig. Ett jäkla pådrag kommer det bli,spektakel. Kyrkan skall storstädas och notan blir på en miljon.
Och sen vill kungen ha mer pengar av oss skattebetalare till bröllopet,för de cash dom redan roffat åt sig räckte ej. Han kan väl ta en banklån som vanlit folk eller inse att man kan ha ett trevlit litet budget bröllop. Sen är det så himla tramsigt att viktoria skall be kungen om tillåtelse först att hon får gifta sig,sen skall kungen i sin tur fråga statsministern som sen kallar till presskonferans. Hade jag vart statsminister så hade jag tusan sagt blankt nej,så hade de fått bli sura bäst de vill. Bröllopet blir bra reklam för sverige,det kommer dra in pengar. Men folk vet väl redan att sverige finns,plus att sverige är bra att göra reklam för sig på andra sätt. Jag förstår inte hur folk kan acceptera att vi skattebetalare praktisk taget skänker bort våra pengar varje år genom skatten till kungafamiljen.
Också klagar man på folk som går bidrag,ex soss eller sjukpenning. det är en oerhörd liten summa de får gemfört med det feta bidrag kungafamiljen får,och de slipper bli kallade till möten på arbetsförmedlingen och tvingas söka jobb de ej vill ha,annars ryker bidraget. Och Karl-philip som gått några förbannade fotokurser och tror han kan fota. poänglöst. han lär ju aldrig skaffa sig ett hederligt yrke,utan glida rundor med våra pengar och ta lite bilder här och där.

http://www.expressen.se/1.369614
I artikeln på länken är lite fakta om hur pengarna spenderas

Tankar om religion

I Metro var där en artikel om en ort i Stockholm (minns ej vilken) där det skulle bli moskeè-lokal. Det var inte en moskè som skulle byggas utan där fanns redan en lokal som muslimerna skulle få till bönesal. Många boende hade protesterat mot detta.
De menade att det skulle bli för mycket liv och väsen och massa folk som vallfärdade fram och tebax. Men är bara på fredagar muslimerna skulle ha sin bön plus att de ej skulle ha böne-utropstorn (som de hade i turkiet,och man blev väckt var enda jävla morgon,de hade skruvat upp det på högsta volym). Men det mest störiga av allt var att invånarna menade att de ville ha ett samhälle utan påverkan av religion,de vill ej bli influerade av islam. Varför är det alltid islam det skall hackas på? Att muslimer ej skall få ha sina moskeèr etc. Varför är folk som rädda för just islam?
Jag bor på lindängen i malmö och där kryllar det av araber men jag märket inte av att samhället blivit påverkat av islam. Alla får väl ha sin religion så länge det inte stör nån annan. Om man nu skall se på religionens inflytande i Sverige,hur jävla överskölda blir vi inte av kristendomens budskap? Vi har kyrkor i varenda hörn,gudstjänster på tv. Vi firar jul och påsk som är kristna högtider,ungdomar konfimerar sig,tar aktivt del i att lära sig om jesus och gud fast få av dom är kristna. Vi till och med gifter oss i kyrkan,och allt detta fast vi säger oss inte tillhöra någon religion. Så hur tusan kan en moskè lite här och där och halal-kött på coop ses som att islam försöker ta sitt fäste i sverige.
Jag anser att det finns bra och dåliga saker i alla religioner. Det är människorna som gör religioner farlig och hemsk genom att fördöma ex abort och den där förbannade påven som inte vill att vi skall använda kondom och som hävdar kondom förvärrar spridningen av hiv och aids. Jonas Gardell är ett så fint exempel på hur underbart fri religion kan vara; han tror att gud är en svart överviktig lesbisk kvinna,att det inte behöver vara en bark-gammal gubbe som vill att man skall följa en massa regler.

Hyckleri

Man kan se väldigt olika på behandlingen av våra vänner djuren. Senaste tiden har det kommit larm om att fåglars fjädrar plockas levande till duntäcken och påskfjädrar. Att grisar kokas levande. Det uppmärksammas i media,och läste en notis om att många affärer garanterar att fjädrar till ex påsk-ris är plockade från döda fåglar. Är inte det lika hemskt? Man dödar en varelse och berövar den inte bara livet utan lämlästar dens kropp. Det tycks att det är ok att döda djur sålänge "de har det bra". Men att föda upp djur och döda dom är aldrig humant eller rätt på något sätt. Som om det skulle finnas humanare sätt att utföra döds-straff på.
Döden åsakar alltid smärta,och även om den skulle vara smärtfri,är det då rätt att ta livet av någon annan när det inte alls är nödvändigt? Någon sa engång att när svarta kämpade mot slaveriet var deras mål att svskaffa slaveriet helt,inte nöja sig med att få sammet på insidan av handbojorna som fängslade dom.
Världen blir inte bättre föränn vi inser att dödandet av djur är mord.

kanske blir det som vi vill,att vi kan träffas i april

Nu är jag i Vejbystrand och har påsklov. Ledig fyra dagar i rad.
Jag har hunnit äta både chips,glass och kaka.
Jag prövade klänningen jag hade på studentdagen,den har hängt i mammas garderob i 6 år. Den passade fortfarande,grön och svart-mönstrad är den. När jag blundade och hörde fåglarna sjunga ute i trädgården så kändes det nästan som om det var den 13 Juni 2003. Den stora dagen. Dagen jag åt efterrätt i plastmugg och drack gin klockan ett på dagen. Dagen då jag kastade min hatt i luften aulan så lärarn sa att mig att lugna ner mig. Dagen jag gick med blommorna i handen i paraden genom stan. Då vi åkte släpp och jag och Madeleine sjöng på "creep" av Radiohed. Dagen jag tappade min mobil och pappa letade efter mig i stan och vi inte kunde nå varann för telefonen var trasig,så jag fick ta bussen hem,med hatt och blommor och lyckan snurrandes i mitt huvud. Jag var 20 år och med morgondagen stundade begynnelsen på livet.
Jag tänker alltid på dagar som varit,som om de vore bättre än nuvarande dagar.
Men faktum är att hela tiden skapas det nya dagar fulla av lycka och glädje,tyvärr förstår jag sällan föränn långt efter hur värdefulla de dagarna var.
Tiden går fort och dagar blir fyllda av rutiner och tidiga mornarna. Det tycks som
allt i världen har sin plats och sin tid. Jag cyklar hemifrån 05:35 på morronen,och just vid en sväng kommer alltid samma kille gående i svart jacka med huvan uppdragen.
Och jag hamnar nästan alltid bakom samma kvinna då jag stiger på bussen. Hon borstar alltid av sätet och sätter sig ytterst. Jag sätter på musiken i min walkman lagom tills bussen kör och vägen är hoppig så låt ett på varje skiva hackar sig alltid.
Små saker sker likadant varje dag.