Långa tåg av längtan

Biljetten har hängt på mitt kylskåp i snart ett halvår,och om en vecka kommer den vara riven. Jag skall se min älskade Morrissey i Köpenhamn och jag längtar så. Jag skall köa hela dagen som jag gjorde förr i tiden. Jag hoppas det är sommar,isåfall vet jag vilken klänning jag skall ha,och jag hoppas han sjunger "Seasick, Yet Still Docked". Då kan den där onsdagen bli extra vacker. Jag rände jäklit mycket på konserter i min ungdom och minns hur trött jag brukade vara i skolan eller på jobbet dagen efter,men jag var i en annan värld i tanken. Gick liksom inte att tänka på mattetal när man upplevt en sån stark händelse som en konsert. Jag saknar flängande runt på tåg hit och dit,att köa hela dagen,att stå i kön med biljetten i handen,och sedan stå där längst fram,pressad mot kravallstaketet,i det dunkla ljuset. Hur tomt det kan kännas efteråt,men också känslan av upprdymdhet. Jag kan sakna känslan att vara så totalt upprymd av något. Man upptäcker så mycket nytt innan man fyller 25,sen åren efter får man försöka bevara och förvalta allt det vackra och bra som formade en. Tänkte slänga in en bildjävel här,men är på bibblan och går fan inte att öppna upp ett nytt fönster,och jag pallar inte spara det jag skrivit för att sen gå in på google och leta bilder,vilket visserligen hade tagit lika lång tid som att skriva detta.