Jag såg Morrissey för några veckor sedan.Det kändes härlit att stå där längst fram igen pressad mot kravallstaket och höra han sjunga. Konserten slog dock aldrig Dublin,eller när jag såg han för första gången i Köpenhamn 2002. Jag hade mina röda skor med vita ränder,dom har nog varit mina favoritskor,jag tror tusan de förde lycka och glädje med sig. Bra saker skedde i dom där skorna. Var dom är nu vet jag ej. Måste ha kastat dom,kanske var de utslitna. Hamnade framför en massa danskar i kön (vilket inte var så märklit med tanke på att konserten var i köpenhamn) och danska är ett språk som låter som man har gröt i halsen. Fattar vissa ord,men vid konversation med dom i kön pratade jag engelska. Dom fattade i sin tur inte svenska. De tyckte jag var häftig som sett honom uppträda i Manchester och kände mig vis när jag kunde delgiva dom fakta om Morrissey de ej visste om. I nästa liv vill jag bli en öldrickande dansk med lockigt hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar