Det finns en medicinskt tillstånd som var vanligt vid sekelskiftet 1900 vid namn Fuga. Det innebar tvångsmässigt behov av att ge sig av. Folk som ej klarade av att vara på en plats för länge utan med ett ryck bara reste iväg. Många drabbades sedan av minneförlust och kom ej ihåg vart de rest.En man gick 7 mil nonstop innan han kunde stanna.
En dag 2005 fann man en man på en strand som inte visste vem han var eller var han kom ifrån. 4 månader senare fick kan tillbaka minnet. Han hade tagit sig från England till Frankrike över engelska kanalen på något sätt. Till svar varför han gett sig av var; "Jag bara vaknade upp plöstligt och insåg vem jag var."
Jag undrar om pianomannen blev klokare på vem han var och varför han skulle
finna det han letade efter i Frankrike. Tanken att ge sig av finns i många människor,tanken att man är fri att närsom resa någon annanstans.
Vad hoppas man att finna,kommer man nånsin fram?
Även om jag inte drabbas av anfall som ovan får jag ibland lusten att bara ge mig av.
Är väl därför jag flyttar rundor så mycket,jag har svårt att slå mig till,en rastlöshet som gnager i mig. Därför jag aldrig stannat så länge på mina jobb; jag kan inte tänka mig något som aldrig har ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar