Jag tänkte på håkan hellström idag då jag åkte buss.
Hur jag lyssnade sönder "känn ingen sorg för mig göteborg" skivan då den kom.
Jag gick i gymnasiet och texterna var ens liv,det var magi och poesi.
Skivan fanns där när jag ville gråta,skratta,få en energikick.
Jag klippte ut alla små notiser och artiklar om honom och klistrade i ett block.
Och man på var på något sätt oövervinnerlig då man var 18, och man orkade gå till skolan,jobba och gå på spinning och ändå ha tusen watt av energi kvar.
Och man var labil i humöret men allt var ändå som ett enda rus,och man förstod inte när folk suckade och kollade snett då man satt på tåget hem från malmö och delade på 2 hörlurar och lyssnade på musik på högsta volym. Man tänkte på festen på fredag och kille man var kär i som inte ens visste om ens existens,men det var skönt att längta och drömma. Och nu har 10 år snart gått och jag sitter där på bussen och där är ungdomar som är 10 år yngre och som är vingliga som jag var då och med foundation i huvudet. Och tänker på låten där håkan sjunger "skuld och lidande väntar på dom ännu"
Jag tänker på hur en artist kan följa en genom livet,och för varje skiva har jag förändrats och likså hans låtar. Och det är märklit att tänka att jag engång var som ungdomarna på bussen och att de en dag kommer vara som jag. Hur tiden går.
Och att jag inte skall sucka eller tycka unga människor är jobbiga,jag tycker det är vackert med människor så fullt uppe i livet,fyllda med drömmar,uppe i ett rus.
Ett rus jag längtar tillbaks till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar