Ibland känns det som man är fast. I staden,i livet,i allt. Att man aldrig kommer komma någonvart. Jag vill bara springa,långt långt bort,inte stanna föränn jag är helt utmattad. Jag vill åka till andra sidan jorden. Jag vill göra nåt som berör. Både mig själv och andra.Jag vill alltid gå runt i snygga kläder och alltid tycka jag är vacker hela tiden,inte bara ibland. Men jag sitter här med mensvärk och utan jobb. Känner mig fast i mitt jobbsökande,finns inget nu som lockar.Ett trist jobb är alltid ett trist jobb vare sig man utför det i malmö,paris eller svalöv. Flyttar jag till andra sidan jordeklotet kommer jag ändå bara återvända. Jag kommer sakna något. Det är märklit hur snabbt saker ändrar sig,ibland stämmer allt. Man hamnar i situationer då allt bara stämmer,man är glad och lycklig,man känner sig hemma. Jag tror det är dom stunderna som är lyckan,det är dom stunderna som är meningen med livet.
Som man är då borde man alltid vara. Bara om jag hade vetat hur man hade hållt kvar dom där stunderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar