Idol suger fett

Jag hatar Idol. Idol är allt som musik inte är. Idol säger att det finns en mall för hur musik skall låta och se ut. Det finns en ideal-röst. Och ideal-låtar.
Idol krossar folks drömmer,de säger: du passar inte in i mallen,du kommer aldrig bli det du drömmer om. Hur många drömmar stannar inte där inne i huvudet och tillsist dör för att några som säga vara "allsmäktiga" och veta allt har sagt att man aldrig kommer lyckas. Hade Tom waits,Thåström eller Hello saferide ställt sig där och sjungit hade de säkerlige inte kommit med.
Men vem fan har sagt att man inte kan lyckas.
Musik för mig är inte perfektion. Det är Thåströms raspiga röst, Morrisseys lugna stämma kl 2 på natten när man inte kan sova, Magnetic field låtar om att "min bil är ful,men det är jag med,men dagen är vacker och det är du med"
Musik är skörhet,raspighet,osäkerhet,tårar,kantstötthet,eurofori.
All musik jag älskar är den som berör,den som förstår en,som får en att känna igen sig i all den vilsenhet man känner. Den får en att gråta och skratta.
För mig är musik inte måns zelmerlöv,agnes eller Pussycat dolls.
Allt det där en skapad yta där inga fel få skina igenom. Det är producerade låtar där ingen ton får ligga fel och med disco-dunkande pop-slinga i bakgrunden. Så oerhört tom och livlöst.
Musik jag älskar är hos dom artister som inte bygger upp fasader,där man får se deras skevhet och osäkerhet. Där man ser deras mänsklighet.
Det finns en stor värld av musik utanför alla idol-tävlingar och radio rix-musik. Det går att lyckas utan att sälja sin själ. Man kan kämpa och bli stor utan att stå framför tre personer som anses ha nyckeln till ens framtid.