Ola superstar

Engång i min ungdom var The Ark mitt stora favoritband.
Det var det första band jag verkligen avgudade,som fick mig att älska musik,att börja gå på konserter. De skänkte mig mod och styrka,jag bärde dom med mig i allt jag gjorde.
Dom har alltid varit stommen jag byggt allt annat på.
Med åren har intresset för dom falnat och tycker dom fortfarande är bra,men andra band tog över som livräddare. Men jag kommer aldrig glömma vad de gjorde för mig.
The ark är ungdomen,de är somrar med blå peruker och de är gågatan i Ängelholm där jag gick och drömde mig bort. Dom är ljudet i mina öron när jag satt i klassrummet och vi hade nån trist lektion. Dom är tågen bort,dom är drömmar högre än livet.
Allt det där väcktes i mig igen då jag ikväll såg en dokumentär om ola salo på svt.
Han är så klok och vis och sa massa bra saker.
Som att vi människor längtar oerhört efter närhet och kärlek ,men vi blir livrädda då vi har chansen att få det,för det är skrämmande att släppa in en människa i ens liv
och visa hela sig själv.
Jag är livrädd för mycket i livet men i musiken känner jag mig alltid säker.
Musik har gett mig så jävla mycket,den styrker mig i livets alla situationer. Den tröstar. De ifrågasätter inte,bara låter en vara. Säger du är bra som du är,allt kommer att bli bra. Den är livräddare. Därför kommer jag aldrig förstå poängen med ex lady gaga. Hon räddar mig inte.