Tusen dagar härifrån

Jag kommer alltid längta tillbaka till tiden,till platsen,till dagarna som var.
Då en gång. En tid som kryper längre och längre bort. Det som engång var nutid är nu suddigt avlägset. Platser som ser ut som de gjorde då,men ingen människa ser ut i sitt inre som de gjorde då. Vemodet drar i en och man blir tyngre,som om åren drar en närmare marken,gör en mera eftertänksam. Jag kommer alltid längta tillbaka till leènden jag aldrig mera kommer få se.

Vinter i en stad

Skåne är vackert när det är täckt med snö. Kylan gör det lättare att andas.
Det är lugnt och fridfullt nere vid havet när jag tar kvällspromenaden,och så tyst. Man verkligen kan höra sina tankar. Skåne känns på något sätt vemodigt. Skåne ruvar på minnen från svunnen tid och skratt från ungdomstiden. En fjärdedels liv sitter fast i den skånska marken,ibland råkar jag trampa på något och så minns jag.
Skåne är mycket det förflutna,det som jag saknar så oerhört.
Skåne är tågstationen i ängelholm där jag otaliga gånger väntade på tåget.
Det kommer vara ett bibliotek där vi satt och åt godis efter skolan.
kulturbolaget där jag stått pressad massa gånger mot kravallstaketet.
Han som jag älskade engång,men aldrig kommer se igen.
Han jag aldrig älskade,men ändå tänker på ibland.
Alla falafel jag ätit.
Alla flyttkartonger och lås jag satt mina husnycklar i.
Middag vid ett bord med tre personer och tryggheten att allt kommer vara så här
tills tidens slut.
Att livet förändras och blir mil ifrån de sorglösa dagar jag hade för några år sedan
kunde jag aldrig föreställa.

Rune

Jag hör rören i lägenheten ovanför som vaknar. Någon spolar i en toalett. Nån som nyss har vaknat och skall till jobbet. Och jag har inte somnat ännu.
Jag låg och tänkte och började tänka på min mattelärare som jag hade i gymnasiet...Rune Malmborg. Han var alltid stressad och svettig och luktade av nån sorts krydda,vilken minns jag ej. Han var snäll och lärde ut matte som om det vore det viktigaste i hela världen. Han rev visserligen sönder mitt prov engång för att jag tjuvkollade på en kompis prov,och gjorde att jag fick ig i mattte a,och fick spendera sista läsåret med att läsa upp kursen,men blev ändå plus minus noll,för fuskade ändå på slutprovet så jag fick g i matte tillsist.
Men tyckte rune var ball,gillade han.
Jag fattade inte mycket av matten,jag hade annat i mitt huvud. Det finns så mycket vackert,nytt och spännande som drar i en när man är 18. Egentligen är det den sämsta tiden att utbilda sig. Tur att man kan läsa vidare efter gymnasiet.Ibland när man minns tillbaka är jag så fast i minnena att jag kan tro för nån sekund att jag är där på riktigt.

Mellan fem och sju

Det jag kommer minnas,och det jag kommer sakna kommer alltid vara dom små enkla sakerna.Ett namn som borde stått på julkorten som skickas iväg,en röst jag borde höra i telefonen. En kaffekopp på morgonen som stöter emot porslinstallriken.
Så mycket som faktiskt inte kommer bli gjort nu för det kunde bara bli gjort av just dig. Så många fraser som inte kommer bli sagda. När man egentligen borde talat om det enkla och sorglösa och trott att det så skulle förbli bytts allt det enkla ut mot det svåra och sorgliga. Det kommer alltid vara något där som mitt förstånd inte kan förstå,alltid något som ord inte kan greppa. Alltid en famn,en bild av dig som jag ser i mina drömmar,som jag håller om och så vaknar jag och känner att du är där i några få sekunder. Men allt är borta,och det går inte att greppa.

Get ready to pay motherfucker

Igår natt drömde jag om 2 stycken män som var klädda i gammaldagsa tygkläder som man hade förr om man bodde på en bondgård (typ alfred i emil i lönneberga) som satt vid ett dike och drack hembränt. Sen vakna jag och var helt torr i käften och tänkte; vad hände med dom där männen?
Har gått och tänkt på dom i dag. De är bara verk av mina egna tankar,men på nåt sätt vill jag veta vad dm gjorde där i diket.

Sen fick jag nyligen reda på att soss-fallet som hyrde min lägenhet i malmö,och sen bara drog från allt,att han är gripen för mord. Skjutit ihjäl en kille vid en mack i närheten av lindängen. Han var visst med i ett av malmö kriminella gäng.
Nu lär jag ju aldrig få tillbaka de hyrespengar jag tänker driva in via kronofogden.
Fast ballt,i artkeln jag läste stod det att efter tips kunde de gripa honom i kalmar. hehe,var jag som tipsa dom att han kunde finnas på en adress i kalmar.
Nu hoppas jag att han kommer brinna i helvetet.
Skulle jag få chansen att stå mittemot han skulle jag säga; get ready to pay motherfucker.

Som det var engång

Att släppa taget om någon man älskar är nog det svåraste som finns i livet.
Jag tänkte engång i världen att det är väl enkelt det där med kärlek,antingen älskar man varandra och håller ihop,eller så älskar man varandra inte och gör slut och går vidare. Men jag märkte och lärde mig att så enkel var inte kärleken. När kärleken är ny finner man inga fel hos den personen,man tror verkligen man funnit den perfekta människan. Men med tiden lär man känna varandra och allt det himlastormande blir vardag. Och den där vardagen är faktiskt vacker även om man bråkar och är oense.
Jag tänker tanken ibland; finns evig kärlek? Finns det människor som faktiskt varit ihop i 50 och fortfarande älskar varandra? Eller är all kärlek dömd att övergå i en stark vänskap tillsist? Slutar man älska någon den dagen man inte längre vill veta något om den personen för man tror man vet allt redan? När sker detta isåfall,är det en långsam process som man inte märker av föränn den dagen man sitter där med frågan; hur fan blev det såhär?
Är kärleken som är vänskaplig inte också en form av förhållande..skulle man må bättre av att göra slut? Även om man innerst inne känner att det inte är kärlek längre är det oerhört svårt att släppa taget. Det är ju ett liv man släpper taget om. Släpper jag mitt tag nu så får jag aldrig veta vad du gör när du är 80. Vad du varit med om. Om ditt liv tog en enorm vändning efter vårt uppbrott,eller forsatte det som förr? Gjorde vårt uppbrott att du tillsist kom på vad du ville med ditt liv. Det är jobbigt att inte ha någon jag kan ringa och berätta om den där filmen. Och alla böcker du kommer läsa,och alla låtar du kommer höra. Jag får aldrig veta om dom. Och vykorten jag kommer skicka den dagen jag åker till venedig kommer inte skickas till dig,fast jag velat. Jag hade velat beskriva allt det vackra jag kommer se i mitt liv.
Måste den ena vara drömmare och den andre realist för att det skall hålla? För att kunna berika varandra och aldrig bli mätta av varandra måste man vara olika,eller är det olikheterna som förgör en tillsist?
Jag vill ännu veta vad som får dig att gråta,som får dig totalt ur balans.