Vissa dagar är guld

Vissa dagar är guld,man vaknar och har noll föreställningar om hur den skall bli,sen helt plötsligt sitter jag på ett tåg hem och känner att denna dagen varit så himla bra och fin. Jag besökte uppsala idag för första gången i mitt liv tillsammans med nina och viola. Jag kände hur härlit det var att upptäcka en helt ny stad,att gå på nya gator.
Jag älskar känslan av att inte veta vart allting ligger,och se en vacker byggnad för första gången...en kyrka som legat där i århundranden,men just jag har inte sett den.
Och inget i livet är så vackert som första gången man ser det.
Solen sken och det kändes underbart att sitta på en gräsmatta och känna värmen och ta foton. Och jag vet inte hur dessa dagar blir så bra,varför det ibland kommer dagar som denna då det mesta känns rätt och bra och jag är lugn och harmonisk och faktiskt hoppfull. Dom är bara en kombination av bra sällskap,vacker omgivning,och nåt mer kanske. Och så somnar jag inatt och denna dagen blir till ett minne.

Ponte dei Sospiri

Nästa vår skall jag stå på suckarnas bro i Venedig.Det är skrivet i sten.

Jag kanske hade alla svaren

Jag minns engång då jag var 21. Det var sommar och jag bodde i Göteborg.
Jag och en kompis klättrade upp itornet skansen kronan i Göteborg och satte oss i ett hålrum där. Det regnade och hela världen luktade ny,så som det gör när det regnat. Vi pratade om jobb och jag hade inget,men jag sökte. Jag gillade den där skarven,att vara utan nåt, att söka. Det fyllde mig med hopp om att något stort och bra väntade på mig. Jag kanske inte visste det då,men nu vet jag att när jag satt där hade jag i mig så mycket hopp och förväntan. Jag hade fortfarande tanken i mig att livet,lyckan,ja att något skulle uppenbara sig för mig inom en snart framtid.
Vad det var visste jag ej,men jag minns att vid varje ny bostad jag flyttade ifrån,från alla jobb jag sa upp mig från...att det i dom stunderna drog en rysning av välbehag igenom mig,den underbara känslan av att något och någon väntade på mig runt hörnet. Jag älskade att leva i den där skarven,inte riktigt i det riktiga livet,men nära det. Men kanske var den där skarven faktiskt livet...det riktiga.
Det kom aldrig nån och sa till mig; det här är poängen med allt. Det här skall du göra med ditt liv. Jag kanske aldrig var så nära svaret som då..

Vellinge

Kollade på uppdrag granskning som handlade om Vellinge kommun som vägrat att ta emot flyktingar trots att de är en av sveriges rikaste kommuner. så hela jävla argumentet att de ej har råd biter inte. Med dold inspelning erkände till och med Göran holm,som är moderat och har ett jävlit fult skägg att de tillsist skrev på att ta emot 8 barn...men bara för att de blivit tvingade och för att de tyckte det var säkrast så d inte blev tvingade längre fram att ta emot fler.
De filmade från ett möte med vellinges befolkning.
Kändes som klu klux klan stämning. Folk gick man ur huse med sina hö-gafflar
och stod högröda i huvudet med förfärrad blick. Man kunde tro att de nyss fått veta
att hela jorden blivit utplånad utom just vellinge. Men nä..de var upprörda över att några flyktingbarn i åldern 14-18 skulle komma. En kvinna sa; jag kommer berätta för mina barn att i deras länder skjuter man ihjäl varandra istället för att prata då det uppstår problem. MEN VA FAAAAAAN!!!!!! Barn vill inte döda,inte civila människor.
De vill ej ha krig,men de har blitt tvugna att fly ifrån krig.
Hur kan människor vara så kalla? Vad för sorts skyddade liv lever dom...hur kan dom
vara så omedvetna om verkligheten? Det är läskit att det som tillsist får människor att resa sig ur tvsoffan och gå till kommunhuset är att det ej vill ha dit flyktingar. dom kunde rest sig för någon av alla de krig och förtryck som utövas i världen. Det är läskit att människor som aldrig brytt sig om politiken reser sig ur soffan och tar sverigedemokraterna till sitt hjärta.
I sådana här tillfällen skäms jag över att vara skåning!

Alice

Såg Alice i underlandet igår. Den var verkligen fin.
Hattmakaren sa till Alice att hon förlorat sin myckenhet. Han pekade på hjärtat
och sa att något därinne fattades. Och jag känner mig så ibland. Som om nåt väsentligt gått förlorat inom mig. Men det är svårt att sätta ordet på vad det är.
Är det en känsla,en livsinställning,en dröm,en människa som gått mig förlorat? Eller en kombination av alla? Kanske det är som i underlandet,att vi i våra drömmar
ser och upplever allt som gått oss förlorat och att vi genom att drömma också kan hitta svaren på vad som behövs göras för att må bra igen.
Men det är som jag faller som Alice genom det stora kaninhålet och famlar med händer för att greppa i något. Jag är alltid antingen för stor eller för liten.

Ola superstar

Engång i min ungdom var The Ark mitt stora favoritband.
Det var det första band jag verkligen avgudade,som fick mig att älska musik,att börja gå på konserter. De skänkte mig mod och styrka,jag bärde dom med mig i allt jag gjorde.
Dom har alltid varit stommen jag byggt allt annat på.
Med åren har intresset för dom falnat och tycker dom fortfarande är bra,men andra band tog över som livräddare. Men jag kommer aldrig glömma vad de gjorde för mig.
The ark är ungdomen,de är somrar med blå peruker och de är gågatan i Ängelholm där jag gick och drömde mig bort. Dom är ljudet i mina öron när jag satt i klassrummet och vi hade nån trist lektion. Dom är tågen bort,dom är drömmar högre än livet.
Allt det där väcktes i mig igen då jag ikväll såg en dokumentär om ola salo på svt.
Han är så klok och vis och sa massa bra saker.
Som att vi människor längtar oerhört efter närhet och kärlek ,men vi blir livrädda då vi har chansen att få det,för det är skrämmande att släppa in en människa i ens liv
och visa hela sig själv.
Jag är livrädd för mycket i livet men i musiken känner jag mig alltid säker.
Musik har gett mig så jävla mycket,den styrker mig i livets alla situationer. Den tröstar. De ifrågasätter inte,bara låter en vara. Säger du är bra som du är,allt kommer att bli bra. Den är livräddare. Därför kommer jag aldrig förstå poängen med ex lady gaga. Hon räddar mig inte.

Morgonens första sekunder

Det är som om jag har allt stunden innan jag vaknar. Som om jag drar med mig något ifrån drömmens värld,i dom sekunderna fram tills ögonen börja vänja sig vid morgonens ljus tycks jag vara totalt nöjd och lycklig. Det är som om jag har funnit svaret på den stora frågan.
Men så vaknar jag och allt det där försvinner,jag minns inte vad som gjorde mig så lycklig.
Jag vaknar med en tomhet inom mig.