Idag när jag var ute och cyklade såg jag ett man och kvinna i 80-års-åldern. dom gick haltande och sakta längst grus-stigen och de höll varann i handen. Jag blev lite tårögd,det var vackert att se. Jag vet inget om dom. Kanske har de älskat varann ett helt liv,och detta var bara en av tusentals dagar de gått samma väg och hållt i varandras händer. Eller så hade de mötts förra veckan och var helt nyförälskade. Kanske levt ett liv utan att verkligen älskat,och så åttio år gamla hade den kärlek de alltid letat efter hittat dom. Det som gjorde mig rörd var att de båda stod mot slutet av livet. Att döden snart skulle skilja dom åt föralltid.
Och den tanken är läskig. vi får en kort tid tillsammans med andra människor,och sen en dag kommer vi skiljas åt för alltid.
Och man kan älska tills man går isönder,tills man blir tokig,tills man når till punkten då man inser att just denna människan vill jag alltid leva med. Man kan skrika ut sin kärlek,man kan gömma undan den. man kan avsky den,man kan vårda den ömt. Men den skall hur man än gör,en dag tagas ifrån en.