Att gräva ner lyckan

Jag håller på att läsa en bok nu som heter "En förlorad värld". I den fanns några meningar som fastnade i mig: Jag skulle vilja gräva ner någonting vackert och dyrbart på varje ställe där jag varit lycklig,och sen när jag blir gammal och ful och olycklig så kunde jag komma tillbaka och gräva upp det och minnas.Tanken slog mig; att så borde jag göra. På ställen som betytt något borde man lämna ett minne efter sig. Vissa platser kanske man lämnar och aldrig mer besöker. Men så en dag, 40 år senare kommer de upp i ens minne. Att återvända dit då och gräva upp något från ens ungdom, att få en present från sitt 40 år yngre jag måste vara en stark upplevelse. Lyckan går tyvärr inte att spara på andra sätt än i minnet,och tyvärr förstår man först efteråt vad som gjorde en lycklig. Att återskapa en lycklig stund går inte. En stund av lycka är inget man kan tillverka. Den hade något med stunden att göra,vem man var då,vem man var med,vilken plats,vilken årstid,ens sinnesstämning. Lyckan sker då man bara är i total harmoni med sig själv och allt runtomkring. Den går inte att förklara eller tvinga fram,den bara sker,och förgäves faller den ur ens händer när man tror man hittat den.