Som alltid när man söker efter något eller någon i en stad så finner man det aldrig.
Som alltid när man inte söker något eller någon i en stad som finner det alltid en.Det slår aldrig fel. Man kan välja helt galna gator och irra bort sig men likväl bli funnen. Det är som olyckan känner ens vittring.
Och när man verkligen vill något och tänker på dessa tusentals gator staden innehar så känns det så ologiskt att någon skulle finna mig här. Går man inte alltid förbi det man verkligen vill ha?

Då

Jag saknar tiden då jag var den du ville ha.
Du var min raka motsats och jag avvisade dig gång på gång.
Men samtidit kunde jag njuta av tanken att du såg mig,att du tyckte jag var vacker. Men jag gick dig förbi och du går nu andra gator än mig
och tänker på allt annat än mig. Jag tänker på dig ibland. Jag vet att jag aldrig mer kommer sitta på den där stationen och vänta på tåget i dom där röda skorna,och du kommer aldrig springa över rälsen
för att luta din panna mot min. Det var försent när jag började gilla dig,och sen glömde jag dig. Sen gick åren och jag fann kärleken, sen mindes jag dig,men vi har båda 2 blivit några andra och vi har gått förbi varandra för längesen.
Jag skulle nog aldrig ha älskat dig,men jag tänker på dig ändå,för du var en del av en tid i livet då jag började se mig själv och gilla det jag såg. Men tiden kommer aldrig kunna vridas tillbaka,buss 50 finns inte längre och i parken vid stationen sitter andra och tänker på allting som ännu är oupptäckt.

Lina Längesen

Idag hittade jag en pärm som jag hade mina papper i gymnasiet i.
Där var frågor som: vad är afasi? Inte för att jag är särskilt intresserad av svaret men kollade ändå igenom vad jag skrivet,sen där mitt i allt i en skrivupppgift hade jag klottrat ner håkan hellström-datum,vilka tv-program och tidningar han skulle medverka i. Pärmens insida var prydd med en stor bild på Kent. Jag minns jag satt och klottrade ner rader ut låtttexter i mina block på lektionerna.
Jag levde mer i musiken än för vad läraren sa. Och jag minns hur jag tog tåget enda till Varberg för att se håkan uppträda,och jag trodde varberg låg strax ovanför gränsen mellan skåne och halland,men det låg visst jäklit nära göteborg,så min snälla pappa fick hämta mig. Och jag minns hur upprymd jag var efter att ha sett the ark första gången. När jag kom hem klippte jag håret med en kökssax.
Jag sydde en weeping willows-tröja som det stod "I was a dreamer" på
och jag hade väggarna i mitt rum fulla med planscher. Jag lyssnade på min walkman på bussen och tog inte av den föränn jag var framme vid skåpen i skolan.
Jag minns hur märklit jag klädde mig,en dag kom jag med julgransglitter kring armarna till skolan,nån dag hade jag cowboy-hatt. Vi skrattade mycket jag och mina kompisar i gymnasiet. Låg i trappan och vred oss av skratt när vi var på besök på tingshuset (vad vi gjorde arbete om minns jag ej) och han som guidade oss runt fick kliva över oss. Vi blåste i ett posthorn när vi hade vår vernisage på vårt projektarbete,stack ut hornet när nån kom gåendes förbi och folk hoppade till. Kanske därför vi knappt hade några besökare. När det är varmt ute och jag cyklar kommer allt detta tillbaks till mig,jag ler åt det. Det är fina minnen.

Fatmule (långben på danska)

Jag såg Morrissey för några veckor sedan.Det kändes härlit att stå där längst fram igen pressad mot kravallstaket och höra han sjunga. Konserten slog dock aldrig Dublin,eller när jag såg han för första gången i Köpenhamn 2002. Jag hade mina röda skor med vita ränder,dom har nog varit mina favoritskor,jag tror tusan de förde lycka och glädje med sig. Bra saker skedde i dom där skorna. Var dom är nu vet jag ej. Måste ha kastat dom,kanske var de utslitna. Hamnade framför en massa danskar i kön (vilket inte var så märklit med tanke på att konserten var i köpenhamn) och danska är ett språk som låter som man har gröt i halsen. Fattar vissa ord,men vid konversation med dom i kön pratade jag engelska. Dom fattade i sin tur inte svenska. De tyckte jag var häftig som sett honom uppträda i Manchester och kände mig vis när jag kunde delgiva dom fakta om Morrissey de ej visste om. I nästa liv vill jag bli en öldrickande dansk med lockigt hår.

En grå himmel över jorden

Idag lämnade jag Malmö för en tid,kommer inte bo där på ett år.
Jag kommer sakna utsikten från min balkong och att cykelvägen ner till stan.
Jag kommer sakna alla falafelställen och jag kommer sakna många av de gamla jag träffat på jobbet. Trodde aldrig jag skulle trivas med att arbeta med äldre,men har träffat många fina människor och folk som närmar sig livets slut har mycket att berätta. Fast det känns läskigt att veta att jag med en dag skall bli sådär gammal och sitta fullastad med minnen. Jag känner ett styng av rastlöshet här i vejbystrand,den kommer alltid första dagen här,sen brukar det lägga sig.
Men jag börjar alltid tänka allt som varit när jag kommer hit och blir alltid sorgsen,så är fan bra jag flyttade härifrån. Jag tittade på skor på internet,vill ha ett par skor att gå ut i stockholm. Sen kollar jag på nyheterna,och de visar reportage ifrån Irak där det har varit den blodigaste tiden på flera år.
Folk ligger på överbelastade sjukhus, grattis,säger en läkare till en man,du överlevde,och plötsligt känns mitt eget liv så futtigt. Jag tänker på skor,och har tur som är född i sverige,medans andra lever och har inget,bara den dagliga rädslan av krig och förtryck. Och jag vill göra något för att göra världen bättre,det låter jävlit banalt,men jag vill,men vet inte vad.
Sen kommer där ett reportage om en kvinnor i burka och att frankrikes regering vill införa förbud att bära burka. Och jag håller med de som säger att burkan är ett fängelse för kvinnan där man aldrig får se en person utan ett tyg.
Men att förbjuda saker är inte rätta vägen att förändra folks sätt att se på saker.
Våra sätt att leva sitter djupt rotat i oss och vill man förändra världen måste man förändra folks tankesätt och synsätt. Att få folk att tänka utanför invanda mönster.

Långa tåg av längtan

Biljetten har hängt på mitt kylskåp i snart ett halvår,och om en vecka kommer den vara riven. Jag skall se min älskade Morrissey i Köpenhamn och jag längtar så. Jag skall köa hela dagen som jag gjorde förr i tiden. Jag hoppas det är sommar,isåfall vet jag vilken klänning jag skall ha,och jag hoppas han sjunger "Seasick, Yet Still Docked". Då kan den där onsdagen bli extra vacker. Jag rände jäklit mycket på konserter i min ungdom och minns hur trött jag brukade vara i skolan eller på jobbet dagen efter,men jag var i en annan värld i tanken. Gick liksom inte att tänka på mattetal när man upplevt en sån stark händelse som en konsert. Jag saknar flängande runt på tåg hit och dit,att köa hela dagen,att stå i kön med biljetten i handen,och sedan stå där längst fram,pressad mot kravallstaketet,i det dunkla ljuset. Hur tomt det kan kännas efteråt,men också känslan av upprdymdhet. Jag kan sakna känslan att vara så totalt upprymd av något. Man upptäcker så mycket nytt innan man fyller 25,sen åren efter får man försöka bevara och förvalta allt det vackra och bra som formade en. Tänkte slänga in en bildjävel här,men är på bibblan och går fan inte att öppna upp ett nytt fönster,och jag pallar inte spara det jag skrivit för att sen gå in på google och leta bilder,vilket visserligen hade tagit lika lång tid som att skriva detta.