Farväl Falkenberg

Vissa saker löper som en röd tråd genom hela historien. Människors längtan iväg,
att aldrig kunna vara nöjd,att vilja älska och bli älskad,såna där känslor har nog alltid existerat. Det som sammanbinder oss med dom som levde för tusentals år sedan.
Ikväll såg jag en film som heter Farväl Falkenberg. Några killar spenderar en sista sommar ihop i sin hemstad innan det är tid att bestämma sig för vilken väg de skall gå. Slutar med att en av killarna tar livet av sig. Han har skrivit ett avsked och filmen avlsutas med att han säger: "Det hade kanske funnits en annan väg ut ur detta.
Jag hade kunnat köpa en biljett och ta första bästa tåg någonstans.
Kanske hade jag träffat nya människor,utbildat mig,fått jobb med riktig lön,träffat en tjej som jag flyttat ihop med. Och en natt hade ångesten väckt mig och jag hade gått ut i natten ner till vägen och ångrat varenda val jag någonsin gjort.
Eller så hade jag stannat kvar i Falkenberg"
Och han stannade kvar för alltid den dagen han sköt sig i huvudet.
Filmen fångade så bra upp känslan en människa har då den står framför nått nytt,rädslan
och saknadet av modet. Var sorgligt att han tog livet av sig,men kan förstå han.
Att ta livet av sig är hemskaskt för dom som lever kvar. Men också hemskt för den som tar sitt liv. Att aldrig få veta hur det kunde ha blivit.
Egentligen kan allt gå åt helvete. Men åt andra sidan kan allt ta en jäkla vändning
och bli något bra. En av killarna sa att han aldrig skulle flytta till göteborg för alla andra gjorde det,men i slutet av filmen skulle han flytta dit ändå.
Beger man sig aldrig iväg har man ingen rätt att sitta och klaga över att inget blev som man drömt om. Den läskigaste resan man nånsin kommer göra är den man aldrig beger sig iväg på.