Some velvet morning

En gång i tiden tyckte jag faktiskt det här med att jobba inte var så himla trist och deprimerande. Jag minns sommaren 2005,jag var helt besatt av att bli brevbärare. Jag drömde alltid om att bli brevbärare,buss-chaufför eller veterinär när jag var liten. Jag minns att jag cyklade runt klockan sju på morgonen till de olika citymail-kontoren bara för att lämna in jobbansökningar. Jag ringde massa gånger. Jag minns bara att jag kände en glöd och motivation att finna ett jobb. Jag hade ett yrke jag vill bli,nåt att kämpa efter.En barndomsdröm. Nu visade ju sig visserligen brevbärar-yrket vara det mest jobbigaste och ångestframkallade jobb jag haft,inräknat hemtjänstjobbet i Göteborg.
Och efter jag slutade där så var det här med att jobba inte lika kul.Snarare avskräckande. Ska jag jobba ska det vara med nåt kreativt. Att städa är uthärdligt,men långt ifrån meningsfullt. Jag vill bara att det skall komma en dag då faktiskt kan tycka att jobba är kul igen.